Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den strindbergske Gert bokpräntare
3
raka motsatsen till denna uppfattning, och. det blir i stället hans
antagonister i dramat, som få uttala Buckles satser. Gerts ståndpunkt är inte
relativismen utan absolutismen, och i den meningen kan han ännu, liksom
den ursprunglige mäster Olof, sägas vara en Brandgestalt, Strindberg
»sådan han i lidelsens ögonblick var».1 Olof åter blir tummelplatsen för
striden mellan tvivel och tro, författaren sådan han »funnit sig vara»,
motvilligt beredd att taga hänsyn till det praktiska livets krav.
Inflytandet från Buckle är emellertid, som Lamm betonar, i det första dramat
överhuvud inte så starkt; självbiografiens ord få på den punkten tagas med
reservation. Först under omarbetningarnas tid fördjupar sig Strindberg
av olika skäl alltmer i Buckle, eller rättare, det är Buckleläsningen, som
framtvingar de ständigt nya, ständigt otillfredsställande lösningar av
problemen, som omarbetningarna innebära. l)et är hela tiden Olofs
karaktär, som befinner sig i smältdegeln. Med Gert åter var han en gång för
alla färdig. Han blir i fortsättningen alltmer likgiltig för dennes
petrificerade frihetsidéer, som övergå till »dimmiga fantasterier» (Lamm, s.
149). I versdramat har hans roll reducerats till en obetydlighet. Ur
psykologisk synpunkt kan man säga, att Strindberg i Gert givit gestalt
åt en övertygelse, som redan börjat vackla vid sammanstötningen med
nya idéer, men gestalten har uppstått på trots mot detta nya, som ett
förtvivlat försvar av positioner, vilka snart skulle visa sig dömda att
utrymmas. Själva den iver, med vilken dramat utfördes, kan tagas som
ett tecken på att det legat fara i dröjsmål. När rollen var färdig, hade
författaren skrivit sig fri från det patos, som uppbär den, och den hade
förlorat sin aktualitet. Litteraturhistorien kan ge många exempel på
liknande förlopp.
Efter det sagda vill jag ej helt instämma i Lamms åsikt (s. 121 f.),
att Gert fått en litterär utformning, som föga motsvarar innehållet. Man
hade, säger han, väntat sig, att Olof fått romantiska drag, Gert realistiska,
men det har blivit tvärtom. Gert har blivit »en halvt symbolisk gestalt».
Till denna oemotsvårighet finner Lamm två skäl. Det första ligger just
i »den moderna arten av Gerts förkunnelse. Han skall ju vara trehundra
år före sin tid, och detta kunde Strindberg endast göra troligt därigenom
att han framställde honom som en halvt overklig visionär». Det andra
ligger i gestaltens litterära anor, som gå tillbaka till romantiken, till Gert i
Starbäcks ovan nämnda roman och främst till bisp Nicolas i Ibsens
Kongs-emnerne, »en Scribesk intrigörtyp, som av Ibsen skänkts
romantiskt-demoniska mått». — Det vore redan ur konstnärlig synpunkt förvånande,
om en nödtorftig sammansmältning av så disparata element kunnat ge
till resultat den helgjutna skapelse, som Gert verkligen är. De obetydliga
inslagen av buckle sk relativism ha inte vållat någon spricka i
helgjutenheten. Han står konsekvent, där man väntar honom, men äger ändå
varmt mänskliga drag. Då Kristina lämnar honom och blir Olofs hustru,
får han känna svedan av sin egen frihetspredikan. Han tvekar ett
ögonblick men tar konsekvenserna. »Er kärlek är större än min! Den var blott
själviskhet. Gud välsigne er! Nu står jag ensam!» (s. 84). Då Strindberg
i självbiografin talar om tidsmiljöns betydelse för dramat, nämner han
särskilt fransk-tyska kriget och kommunen (s. 27, 30). Vederdöparen
1 Saml. skr., XIX, s. 32.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
