Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den strindbergske Gert bokpräntare
9
idésammanhang föreligger. Das junge Deutschland och saintsimonismen
hänga nära samman; inte minst ha idéerna från Frankrike varit
avgörande för Gutzkow. Saint-Simon, Hugo, George Sand heta hans
läromästare.1 I det idéernas drama, som Brandes skisserar, bildar det unga
Tyskland den sjätte och sista akten. Att gå tillbaka till dessa mönster,
betydde att ta in det försprång, som litteraturen i de stora länderna
vunnit framför de nordiska ländernas. »Vi er nemlig denne Gang som
sæd-vanlig en 40 Aar tilbage for Europa.»2 Strindberg har alltså fått ständiga
eggelser att fördjupa sig i den romantiska radikalismens spekulationer
över »titanism» och »satanism». »Byrons store Skygge» som
»Friheds-bevægelsens Fører» talar Brandes (a. a. a. s.) om, och som en demonisk
byronsk hjälte presenterar sig Gert: »Jag heter den förkastade ängelen,
som tiotusen gånger skall gå igen, jag heter befriaren som kom för tidigt,
jag heter satan, därför att jag älskade er högre än mitt liv, jag har hetat
Luther, jag har hetat Huss, nu heter jag Anabaptista.»
Samhället har satt honom på hospitalet som dåre, men alla stora andar
(s. 19) voro, heter det i självbiografin, »vulgärt talat, rubbade.
Chateaubriand var en melankoliker, Musset en maniaque, Hugo en rasande»
(XIX, s. 44). Strindberg har mött både Ahasverus och Prometevs och
grubblat över problemet tidsgud-evighetsgud.3 Han har känt sig i släkt
med Prometevs men samtidigt funderat över hans verkliga roll. Var han
egoist eller altruist? Vilketdera han än var, blev han säkerligen
»gall-sprängd av att se världen vara ett dårhus, där fånarne gingo lösa och
bevakade den ende kloke såsom en livsfarlig» (a. a. a. s.). Även om man inte
bestämt vågar säga, att detta resonemang tillhör Strindberg av 1872,
dit biografin förlägger det, blir det intressant: Prometevs och Gert ha
innehaft samma roll i hans föreställningsvärld. »Ser du, man måste vara
dåre bland kloka och klok bland dårar», säger Gert till Olof och visar
sitt friskbetyg (!) (s. 111) och en annan gång: »Om hästen kände sin styrka,
vore han ej så galen, som han nu är, att gå under selen — när han någon
gång blir klok och springer ifrån sin förtryckare — då kallar man honom
galen . . . Låt oss be till Gud för dessa armas förnuft» (s. 88)! Enligt
självbiografin (XIX, s. 88) ha gamla minnen om Ormuz och Ahriman dykt
upp och spelat en roll i hans funderingar. Dessa ha alltså till stor del rört
sig i samma banor som t. ex. Rydbergs, och hans försäkran, att
Efterspelets Lucifermotiv inte var beroende av dennes Prometevsdikt, är utan
tvivel riktig, och man förstår hans iver att hävda sin självständighet
(II, s. 355).
En bland de franska utopisterna är av särskilt intresse för en jämförelse
med Gert bokpräntare, nämligen Lamennais. Hans namn är inte nämnt
i de ovan omtalade tidningsartiklarna, inte heller har, så vitt jag kunnat
finna, Strindberg någonsin talat om honom, men om han något studerat
utopismen, kan han knappast ha undgått honom; Brandes nämner
honom i inledningen till Hovedströmninger både som representant för
reaktionen och frihetsidéerna, båda gångerna tillsammans med Hugo.4 Om
1 Walzel, i Scherer-Walzel, Geschichte d. deutschen Literatur, 1921, s. 564 f.
2 Brandes, Hovedströmninger, 1907, I, s. 5.
3 Jfr ö. Lindberger, Prometeustanken hos Viktor Rydberg, s. 69 f.
4 I F. N. Staaffs antologi Franska litteraturen, som Strindberg enligt självbiografien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
