Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
31
historia också har en viss Bacinesk fläkt över sig. När Elisabeth äntligen
får veta, att översten verkligen älskar henne och att endast hans
pliktkänsla hindrat honom från att bekänna detta, kan hon dö nöjd. Ständigt
upprepande orden »han har älskat mig» tynar hon sakta av, under det
att ett skimmer av försoning sprider sig över hennes sista stunder (s.
157 ff.). Kring denna dödsscen vilar en tragisk stämning, präglad av
vemod och resignation, som leder tankarna till den berömda slutakten av
Bérénice. När hjältinnan i sista scenen får reda på att Titus endast av sin
plikt hindras att förena sig med henne men att hon ändå alltjämt äger
hans kärlek, kan hon försona sig med livet, som på en gång skänkt och
berövat henne den största av alla gåvor, offer som hon är för »1’amour la
pius tendre et la pius malheureuse».
Elisabethfiguren är i varje fall närmast besläktad med hjältinnorna på
andra sidan rampen, icke med de människor Fredrika Bremer mött i sitt
dagliga liv. Den har därvid fått med åtskilligt av tidens affekterade och
uppskruvade spelsätt, liksom den påminner oss om att man då ännu
levde i de poserande tablåernas tid. Elisabeth vittnar alltså om hur
intensivt Fredrika Bremer levde med i de stora tragiska hjältinnornas öden
och hur gärna hon identifierade sina egna konflikter med deras. Hon vet,
att hennes eget inre liv inte begränsats av det typiska vardagslivet, hon
har känt vulkaniska krafter inom sig, som höra den stora tragedien till,
och därför har Elisabeth blivit en hjältinna i dess högstämda och
patetiska stil.
Det återstår att mera i detalj granska Elisabeths historia. För att
straffa den älskade men kallsinnige översten gifter sig Elisabeth med en
henne likgiltig ung man, men omedelbart efter vigseln flyr hon. Hon
kommer till en hamnstad och ämnar därifrån bege sig till Amerika, alltså det
typiska frihetslandet. Det förefaller, som om Fredrika Bremer lagt in
denna episod för att få tillfälle att skildra havet. »Jag såg hafvet! . . .
En storm upprörde det . . . morgonhimmeln stod i röda lågor deröfver.
Jag minnes det än . . . ah! det var skönt! Jag satt på en klippa och såg
ut åt hafvet. Det omätliga öppnade för mig sina armar. Bölja hvälfde
på bölja [ . . .] i oändligheten mot det gränslösa fjerran, der haf och
himmel famnade hvarann. [. . .] Någonting likt en frisk flägt svepte
genom mitt qvalda bröst. Jag kände mig vederqvickt, stärkt. Böljorna
talte ett språk, som gjorde mig godt. De hviskade, de vinkade mig:
’bortåt, bortåt!’ Halfva dagen satt jag på klippan tyst, såg utåt hafvet och
lyssnade, såg solen uppgå ur vågorna, såg seglen med hvita dufvovingar
uppå blåa hafvet, under blåa himlen sväfva bortåt mot någon fjerran
fridens kust. Jag hörde vågornas manande röster och beslöt följa deras
bud» (s. 84). »Snart skulle jag gunga på svala vågorna, de sjöngo så
ljufligt» (s. 85).
Vad som här sägs om havet, har förut sagts av Geijer. Utan de
berömda stroferna ur ViMngen skulle Fredrika Bremer knappast på just
detta sätt ha låtit havet tolka ett oroligt hjärtas längtan. Elisabeths ord
sluta sig också nära till några av de mest kända raderna i dikten: »Mig
tycktes så ljuflig böljornas sång, der de gå i det skummande haf. De
komma från fjerran, fjerran land, dem hålla ej bojor, de känna ej band.»
»Och böljorna sjunga åter sin sång och klinga: till sjös, till sjös.» »Som
vinden frie vi lekte med lust på fjerran, svallande sjö.» Man kan till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
