Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
35
brott växer fram och leder till handling. Men den har sina påtagliga
brister, när det gäller de reaktioner, som måste förutsättas just i fallet
Elisabeth. Hennes brott är en crime passionel men hennes skildring av dess
uppkomst är märkvärdigt fri från erotiska inslag. Det är inte svartsjuka
i egentlig mening, som driver henne till våldsgärningen. Hon dödar inte
i första hand, därför att hon inte unnar någon annan äganderätten till
den älskade eller inte unnar honom att leva och glädjas till hennes egen
plåga. Hon har inte heller känslan av att hennes eget liv också bleve
värdelöst, i samma ögonblick som den älskades släcktes. Hon känner
inte sitt liv ödesdigert och oupplösligt bundet vid hans. I hennes fall är
det inte den stormande, blinda passionen som driver den försmådda att
låta våldet göra ett slut på en outhärdlig tillvaro. Det grundläggande
incitamentet till brottet är i stället hennes frihetsbegär. Det outhärdliga
är den ställning översten i sitt hem intar gentemot henne. Han är den
kalle, starke, obeveklige tyrannen, som binder och kuvar henne. Han
står för henne som en jätte, vilken hotar att förkväva henne. »Vore ej
han — så skulle jag andas! Vore ej han — så vore jag!» Så talar inte
den försmådda, men den förtryckta gör det. Jätten, som kastar sin skugga
över Elisabeths liv, frammanar inte bilden av en kallsinnig älskare utan
motsvarar i verklighetens värld den människa, som Fredrika Bremer
har kallat mannen med järnhanden. »Une main de fer m’a plongé dans
les ténëbres», skriver hon på tal om sin ungdom till Frances Lewin (nr 58,
10 juni 1831) och i ett senare brev till Böklin heter det: »Min hela ungdom
förgick under förtrycket af en manlig jernhand — jag kan icke säga dig,
med hvilken stolthet och med hvilken bitterhet jag på den tiden kände
ali nedsättning af Qvinnans värde och frihet, huru jag hatade, huru jag
föraktade de som betjenade sig af yttre makt för att förtrycka varelser,
som dock kunde stå i jemnbredd, ofta högre än förtryckarne» (nr 269,
22—24 dec. 1837). Det sist anförda uttalandet ger en bättre psykologisk
förklaring till Elisabeths brott, än den författarinnan själv konstruerar
fram genom att lägga huvudvikten på försmådd kärlek. Det är mycket
troligt, att Fredrika Bremer överdrivit den upplevelse, som hon här
velat skriva sig fri från, men man kan inte tvivla på att hon frestats på
samma sätt som Elisabeth. Hon själv var nog mycket fjärmare från den
utlösande handlingen, än hon synes ha trott, men man kan å andra
sidan säga, att hon genom att tillägga den erotiska passionen givit
Elisabeths fall ett försonande moment, som hon själv saknade.
Varför hon identifierat sig så nära med den Elisabeth, vars
dominerande drag just är en mot översten riktad erotisk passion, är ett
spörsmål, som återstår att besvara. Man kan säga, att hos en så typisk
hjältinnekaraktär som Elisabeth måste erotiken med traditionens hela kraft
bli dominerande. Man kan tillägga, att Fredrika Bremer, som i denna
roman försvarar familjelivet, tog den närmast tillhands liggande
utvägen, när hon i ett avgörande fall ville låta det Bremerska hemmets
tyngande atmosfär tränga in i familjen Hs ljusa och hemtrevliga värld. Överste
H hade inte samma makt och myndighet över Elisabeth som patron
Bremer över sina barn, och därför måste hon bindas vid honom med band,
som voro starkare än fadersmyndighetens. Emellertid får man nog också
räkna med att Fredrika Bremer själv lidit av affekter, befryndade med
Elisabeths. Även hos henne måste känslan av försmådd ömhetstörst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
