Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
Elof Ehnmark
inte vill röra. När modern ocli systrarna stå beredda att skänka
kornet-ten sina smycken, förklarar fadern, att om han mottager sådana gåvor,
»så har dn mitt förakt, jag erkänner dig ej för min son» (s. 186).
Kornetten rasar förtvivlad ut, stiger till häst och stormar bort. Hans vilda jakt
ses i halvt komisk dager, och komiken ökas ytterligare, när han vid sitt
uppehåll på Löfstaholm genom diverse löjliga förvecklingar hindras i
sin färd. Då han under sina flyktförsök undan Löfstaholmsungdomarna,
som önska ha honom med att spela teater, hamnar i källaren och där
faller för frestelsen att smörja kråset med en pastej, skaffar sig Fredrika
Bremer ett nytt tillfälle till kommentarer: »Förlåten! förlåten, unga
läsarinnor! Jag vet ... en älskare, en romanhjelte i synnerhet, borde ej vara
så prosaisk, så jordisk . . . och vår hjelte är kanske i fara att förlora allt
ert hulda deltagande. Men betänken, betänken, ljufva varelser, som
lefven af rosendoft och känslor, han var karl och värre — Cornett; han hade
gjort en lång ridt och ingen bit ätit på hela dagen. -Betänken det! ’Men
passar det sig att på det viset äta ur andras skafferier?’ Ack, min
nådigaste Öfver-ceremoni-mästarinna! då man är rätt olycklig och
förbittrad, rätt hjertinnerligt uppledsen vid verlden — då tycker man, att
allting passar sig, som någorlunda passar en sjelf och ej stöter annat än
convenancerna. Man har då en rigtig lust att trampa på dessa som på
annat ogräs och får ofta i en dylik sinnesstämning en skön cosmopolitisk
anda, som gör, att man känner sig capabel att säga åt hela verlden: ’gå
ur vägen!’» (s. 200). Inpasset visar, att Fredrika Bremer tydligen haft
nöje att skildra kornetten, så länge hon i gestalten kan fasthålla sin bror
Augusts lynnesdrag, det friska, gladlynta, folkliga och därunder det
hederliga, renhjärtade och goda i hans väsen, men primo-amoroso-laterna
har hon inte något intresse till övers för. Dessutom har hon skaffat sig
anledning att säga sin mening om den tomma, ytliga konvenansen, som
hon så hjärtligt avskydde. Yad hon i denna sak har att anföra, är ett
personligt lynnesutbrott, som inte är nödvändigt till kornettens försvar
men tydligen mycket kärkommet för henne själv.
Det ser emellertid ut, som om hon nu funnit sig alltför uppenbart ha
försummat en romanförfattares krav på spänning och överraskning, och
därför lägger hon till en scen, som är rätt förbryllande. Kornetten
förföljes av en ryttare. De råka i dispyt och kornetten antyder lämpligheten
av en duell. Den andre ryttaren tar då av sig hatten och drar »ur de
rikaste flätor, som någonsin prydt ett fruntimmershufvud» en hårnål,
varpå hon fäster ett brev, överlämnar det och rider bort (s. 205).
Brevet är från Hermina, som meddelar, att hon följande dag skall nödgas
gifta sig med rivalen, och ryttaren är en av de unga döttrarna på
Löfstaholm. Det här varierade förklädnadsmotivet har ju mycket gamla anor
och var särskilt nyttjat i historieromantiska skildringar, från de Scudérie
till Fouché och Scott.1 Det kombinerades inte så sällan med
amazon-eller sköldmömotivet och i en dylik kombination kunde Fredrika
Bremer ha träffat på det hos en samtida svensk, kvinnlig kollega, fröken
C. C. A. von Strussenfelt, som 1830 publicerade två historiska romaner,
vilkas hjältinnor äro krigiska och vapenkunniga kvinnor. Scenen i
Fa-millen H, som ju alldeles går utanför vardagslivet, verkar mera insatt
1 Om detta motiv, se Dibelius, Engl. Romankunst, Berl. 1910 (Palaestra 97), 2: 128.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
