Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Familien H, Fredrika Bremers första roman
69
Förutom att även Cederborgh, som Fredrika Bremer här gör, ofta
brukar komiskt briljera med sin mytologiska beläsenhet och ironisera över
herdeidyllen, konstaterar man, att båda återgå till samma läromästare
i det humoristiskt-idylliska facket. Cederborghs beroende av fru
Lenngren står utom allt tvivel, och Fredrika Bremers citat från Min salig hustru
i det här anförda stycket är ett nytt belägg på att den stora skaldinnan
ofta kom henne i tankarna, när hon gick att skildra vardagslivets ljusare
och muntrare sidor. Fru Lenngren och Cederborgh äro hennes direkta
inhemska föregångare inom den borgerliga idyllen. Inför en skildring
som den ovan citerade av det dukade bordet hos överste H erinrar man
sig, att fru Lenngren banat vägen med Den glada festen och att
Cederborgh följt henne i spåren med Ottar Trallings beskrivning av det stora
kalaset hos patron Lymells (3: 45), där han f. ö. också har komiska
litterära anspelningar, samt i sina små skildringar av lantliga prästgårdars
gästfrihet. Både Cederborgh och Fredrika Bremer ha liksom fru
Lenngren sinne för det dukade bordets festliga hemtrevlighet, båda trivas i
»h vardags verlden», som Fredrika Bremer säger, i »den opromoverade
naturen», som Cederborgh uttrycker saken, och båda reagera på samma
sätt mot den stela och tråkiga konvenansen, mot huvudstadskulturens och
societetslivets avigsidor; de skämta över tillgjordhet och andefattigt
skvaller, de förlöjliga den falska sentimentaliteten men tycka om en frisk
och ursprunglig känsla och ta sig gärna en pratstund med läsaren i ali
gemytlighet.
Detta visar, att Fredrika Bremer följer inhemska traditioner, när hon
med sina Teckningar förnyar den svenska realismen. Om något utpräglat
lärjungeskap kan man visserligen inte tala. Men hon knyter an till den
föregående utvecklingen genom en tydlig överensstämmelse i syn- och
antipatier, genom sin borgerlighet och sitt sunda förnuft, genom sitt
sätt att se och teckna. Som en sann realist anstår, har hon dock i första
rummet brukat egna ögon och utnyttjat egna upplevelser. Hon är en
förnyare, ingen epigon. Ty liksom fru Lenngren och Cederborgh före
henne är hon främst av allt en utpräglad personlighet. Sin betydelsefulla
plats i vår litteratur har hon vunnit, icke genom vad hon lärt av andra
utan därför att hon förmått ge sig själv hän och gestalta sitt innersta i
diktens form. Hennes verk är levande, därför att man bakom orden hör
hennes eget hjärtas slag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
