Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens »Tal om satiren».
Ett bidrag till dess karakteristik.
Av Lennart Josephson.
Den, som endast i Åbo tidningar lär känna Kellgrens produktion under
den finländska tiden, får en ytterst ofullständig bild av hans
ungdomsdiktning. Det är säkerligen en stor del av hans poetiska försök, som med
hänsyn till kvalitet och innehåll ansetts mindre lämpad för sällskapet
Aurora och dess tidning. Dels Kellgrens självkritik dels också den lätt
högtidliga tonen samt den vittra kritiken i sällskapet har väl härvidlag
spelat in. Framför allt saknar man nästan helt i de Kellgrenska bidragen
exempel på det sinne för »satiriske och stickande» infall, som skalden
visade redan som gymnasist och som utmärkte honom allt framgent.
Som kvick och satirisk människo- och miljöskildrare framstår han
visserligen bäst i sina brev. Eedan i den första dikt, som finns bevarad av
honom — en visa om några skolkamrater — skymtar emellertid den
blivande satirdiktarens anlag liksom i hans tidigaste vittra försök från
Finlandstiden, där man finner ganska enkla efterbildningar av den
burleska stilen i en äldre generations diktning.1
Så småningom har den alltmer självkritiske poeten givit sin satiriska
diktning en annan, mindre grovlemmad gestalt, om han också just i
det tal, som här skall behandlas, gör ett återfall vid beskrivningen av
vilddjuret satiren. Den klassiskt sobrare stilen har säkerligen lättare
kunnat vinna Aurorabrödernas uppskattning. Vi märka den i de
Kellgren-epigram, som då och då upplästes i sällskapets vittra klass och — trots
överdrivna bilder och liknelser — också i dikten »Den dödande
Välmeningen». Denna, den första egentliga satir vi äga av Kellgren, är framför
allt riktad mot Skjöldebrands Gustaviade2 och skriven med gott humör.
Den har upplästs i Aurorasällskapet på hösten 1775. Några månader
efteråt fick man där höra Kellgrens »plaisanterier emot brödren Kreander».
Dessa senare tycks ha fortsatt i någon form att döma av en passus i ett
brev från juni 1776: »Kreander håller god mine» (han var alltså föremålet
för skämtet) »Porthan skrattar i mjugg . . . och Juslén rår mig att skrifva
satirer». Det är möjligt att bröderna från privata sammankomster lärt
känna betydligt mer av Kellgrens satiriska verksamhet, än vad vi nu veta
1 Se kommentaren till Sv. Vitterhetssamfundets edition av J. H. Kellgren, Samlade
skrifter (i fortsättn. förk. Vitt.samf.) VII, ss. 6, 8, 20. Jfr t. ex. Triewalds »Satyre
emot wåra Dumma Poeter».
2 Se Hjertén, Fabel och anekdot inom Sveriges 1700-talslitteratur, Sthlm 1910, s. 167 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
