Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
Lennart Josephson
den »låga» poesien och. försvarar i själva verket den av Enbom föraktade
satiren och ironien, och den satir, som försvaras, är den personliga, den
som utpekar och namnger sina offer. Det var säkerligen ett välkommet
stöd åt Leopold. Inte ens dennes egna vänner kunde fullt gilla, att
En-boms namn offentliggjordes i Enebomsvisan.1
I en avskriftssamling har Lamm funnit en version av Kellgrens tal,
som antagligen är den ursprungliga och i varje fall tidigare än de förut
tryckta versionerna.2 Vid en jämförelse märker man, att Kellgren i
Stockholms Posten gjort en del strykningar (talet har ändå uppfyllt två
hela nr av tidningen), ändrat en del anspelningar, som nu icke längre
voro aktuella och infört ett och annat mera försiktigt talesätt. Någon
speciellt mot Enbom riktad udd har han icke skänkt talet, såvida man
icke vill se en antydan härom i en liten ändring från den första versionen.
I tidningen lyder en mening: »Och äger då ej en Narr lika fullkomligen sin
dumhet, en skurk sitt goda samwete, som sina gods och gårdar, i
synnerhet när de genom sina gärningar och skrifter wunnit laga fasta derå?»
Ehuru talet annars förkortats, har Kellgren här lagt till orden »en skurk
sit goda samwete» och ändrat »gärningar» till »gärningar och skrifter».
Enbom hade ju i Leopolds visa inte bara fått lida smälek för sina
skrifter utan också utmålats som en skurk, som fegt måttat en spark mot »Det
sjuka Lejonet», d. v. s. Kellgren.
Då skalden nu fått tillfälle att erinra sig ungdomstalet och sett det i
tryck, har han velat ge det en sista överarbetning. Då han lät trycka det
i Stockholms Posten, använde han givetvis talet i den utformning han då
hunnit ge det. När det sedan återfinnes i hans samlade skrifter, har det
på nytt genomgått en förvandling, framförallt i fråga om dispositionen.
Olika partier av talet ha brutits ut och placerats om, så att det hela har
fått en mer enhetlig prägel. Kellgren avled emellertid två månader efter
dess publicering i tidningen. Det är alltså under dessa sista månader av
sitt liv, som han varit sysselsatt med att omarbeta talet. Att någon annan
verkställt den slutliga omarbetningen är uteslutet. Samlingen av hans
arbeten var nämligen enligt utgivarna »börjad och fullbordad af
Författaren sjelf kort för och under des sista sjukdom» och också Rosenstein
intygar i sitt företal, att Kellgren »medhann at sätta alt i ordning» för
tryckningen av sina skrifter. Johan Stenhammar, som i Svenska
akademien höll minnestalet över Kellgren, ger — kanske med någon retorisk
överdrift — en skildring från skaldens sista stunder: »hans skrifter, med
hvilkas förbättring han sysselsatte sig, hvilade ännu på hans armar, då
de stelnade sänktes mot hans bröst.»3 Till detta hans sista arbete har hört
översynen av det respektlösa talet från ungdomstiden, av hans första
längre inlägg i den litterära diskussionen.
Av det föregående och av tidigare undersökningar4 framgår, att talet
varit av en viss betydelse i Kellgrens litterära liv. Det kan vara
intressant att se, på vad sätt han själv fullföljer huvudpunkten i dess program,
kravet på en »personlig» satir i motsats till en »allmän». Hans tidigare
1 Ljunggren, s. 139 f. och not 5.
2 Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten
Samlaren 1913, s. 74, n. 1. Talet i Vitt. samf., I, s. 147 ff.
3 Sv. akadis Handl. ifrån år 1796, II, s. 152, cit. av Sylwan, s. 354.
4 Ek, s. 163 med hänv. till Lamm, Saml. 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
