Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens »Tal om satiren»
91
»Hvad är väl lasten annat än personerne som göra lastbare gärningar’?»
hade han då svarat dem, »Hvad är dårskapen annat än dårarne, som
galnas?» Satiren vore mest försvarlig, »när den angrepe någon viss person
aliena ... så blefve den goda värckan så mycket säkrare, när den
påsyftade uttryckeligen framkallades . . .»* Liksom många gånger senare
har han alltså redan 1787 med samma ärlighet och självgranskning i
Stockholms Posten polemiserat mot sina egna uttalanden från
ungdomstiden.
Kanske bör man se ett ståndpunktstagande mot den personliga
satiren också i Kellgrens protester mot läsarnas ansträngningar att i hans
satirer söka förtäckta allusioner på enskilda personer. Kellgren berör
denna fråga redan 1780, då han förtrytes över, att Stockholms Postens
läsare icke kunde se skillnaden »emellan inbilningens lekar och målningar
på personer», och vidare, som Lamm påpekat, 1783 och 1793 i sin
»Anmärkning» till »Smeden och Bagaren».2 Här vänder han sig mot dem som
trott sig finna dylika anspelningar i bl. a. »Dumboms lefverne» och
»Ljusets fiender», men Kellgrens oskuld är säkerligen spelad. I en not i sina
samlade skrifter vill han göra gällande, att satiren »Nytt försök till
orimmad vers» ej speciellt riktar sig mot Thorild, ehuru den tillkom under
striden med denne och parodierar hans skrivsätt. Vidare finnes Thorild
också utpekad i två strofer av just »Dumboms lefverne», och prosten
Nordin, som Kellgren redan tidigare benämnt »denna mörksens Ande»,
blir angripen i »Ljusets fiender», som icke är en litterär satir. Han hade
redan visat sig för den initierade som druiden i dikten »Till Christina».3
Kellgrens gamla stridslystnad hade inte alldeles dött bort. Längre än
till dylika förtäckta antydningar gick han emellertid aldrig i sin senare
diktning och han ville de sista åren åtminstone inte inför allmänheten
framstå som angriparen. Att låta offren öppet schavottera var honom
nu emot, och då han publicerade Åbotalet, har han alltså, för att på sitt
sätt kunna deltaga i striden mot Thorilds drabant Enbom, fått skjuta
sina egna åsikter åt sidan.
* „ *
Kellgren har som motto till sitt tal tagit en rad från Aeneidens
beskrivning av vidundret Polyfem, som här tänkes ersatt med en personifikation
av satiren. Liksom i »Mina Löjen»4 har han fått tag på några ord skrivna
i ett helt annat sammanhang, men som fristående kunnat göra tjänst
som motto, ett nytt exempel på hans förmåga att på ett rent yttre sätt
använda de arbeten han läst.
Den verkliga litterära bakgrunden till talet är betydligt modernare.
Då den blivit behandlad av tidigare forskare, skall jag här ej söka ge
någon utförlig komparativ analys. Jag har inskränkt mig till att draga
fram några överensstämmelser i språk och innehåll mellan endast en del
av produktionen hos en av Kellgrens favoritförfattare och hans Åbotal.
1 S. 149 f.
2 St. P. 1780, 13/1, Lamm, a. a., s. 78.
3 Se Ljunggren, I, s. 258 f., Peterson, Dumboms lefverne, upplysningsdokument och
själf bekännelse i Modersm.-lär:s förenings Jubileumsskr. 1937, s. 229 f., 245 ff.
Kellgrens brev, s. 242, Kjellén, Några anteckningar om den politiska bakgrunden till Ljusets
fiender i Festskrift till G. Castrén, H:fors 1938, s. 133 ff., Sylwan, a. a., s. 238 (jfr äv. s. 252).
4 Jfr Ek, s. 174, n. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
