Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
Henry Olsson
gammalsvenskhet. I Dalkarlsskålen har man hans provinsiella
medvetenhet. Och i Vestmanno-Dala-Sång får man en pompös barock, som
redan erinrar om Karlfeldt och som ofta jämförts med denne: »Herrligt
i Dalarne Lofva sig salarne, Och källarsvalarne Frusta af mjöd», »Der
varar ärlighet, Gästfrihet, kärlighet, Utan ali rost. Malm bor i grufvorna,
Smultron på tufvorna» etc. Det är Wallins ungdomliga sällskapsdiktning
i ny gestalt. Det är därmed också en yttring av den krets, till vars
ledande krafter hörde män som Järta och Valerius. I Valerius’
Nordbo-qväde finner man i själva verket mycket närliggande strofer: »Skänka
ej dina trefna bin blommornas nektar i hornet? Gäser ej fröjd i björkens
vin? Styrka i musten af kornet?»1 Det är en »otillgjord» göticism som Järta
skulle ha sagt. I samma anda gå emellertid också Järtas Odalmannen
och Wallins därav påverkade program 1823 såväl som de här omtalade
Daladikter, som kunde sägas utgöra Wallins bidrag till vår romantiska
realism, vår senromantik. Från Wallins ståndpunkt 1823 går det en rak
linje till hans Daladiktning.
3. Stagneliusautografer.
Ingen av de båda Stagneliusautografer som här skall återges är förut
alldeles okänd, men å andra sidan ha de tidigare meddelats i sådant
sammanhang att de riskera att bli förbisedda och även blivit det. De rikta
dessutom uppmärksamheten på en typ av Stagneliusdokument, varav
flera torde vara bevarade och skulle förtjäna att framdras.2
Den första av dessa autografer återfinnes i Vivi Horns arbete
Herrgårdsliv och Uppsalaromantik i början av 1800-talet (1935). Om senare
kammarrättsrådet Ferdinand Stockenberg berättas där att han som
tjänsteman i ecklesiastikexpeditionen varit kollega och vän med
Stagnelius. Det tillägges:
Ett vittnesbörd om dennes vänskap finnes ännu i behåll inom familjen
Stockenberg i form av en liten bok, inbunden i blått siden, prydligt textad och snidad
med guldornament på pärmen och ryggen. Boken är ett korrekturavdrag av
dikten »Wladimir den Store», skaldestycke i tre sånger. På första sidan står
skrivet: »Hans Excellence, General en Chef m. m. Herr Baron von Suchtelen aller
-ödmjukast af Författaren».3
I en följande kommentar förmodar författarinnan, att Stagnelius stått
i någon tacksamhetsskuld till ryske ministern, på något sätt profiterat
av dennes kända intresse för unga konstnärer. Skalden skulle ha kvitterat
med sin dedicering. Om den slump som spelat exemplaret i Stockenbergs
händer meddelas åter enligt familjetraditionen:
1 Jfr Böök, Fem porträtt, Sthlm 1929, s. 49 ff. Så vitt jag kunnat finna, är dikten
först tryckt i Allm. Journalen 18 mars 1816 (där kallad Nordbo-Sång). Valerius hade
okt.—dec. 1814 deltagit i unionsförhandlingarna i Kristiania och hade bevisligen trätt i
kontakt med den norska visan (i Trefnaden har han efterbildat Nordal Brun), vilket må
kunna anföras som ett uppslag. Att V. inte saknat intresse för provinsiell realism visas
t. ex. av hans gravsång Franzén, Wallin, Tegnér, som samtidigt blev en hyllning till
»Suomi, Dalarne, Vermland».
2 Marié Sophie Schwartz uppger t. ex. i Det första och sista poemet i kal. Svea 1864,.
att hennes make ägt ett Stagneliuspoem, som han skänkt till en finsk autograf samlare.
Gjorda efterforskningar ha dock visat sig lönlösa.
3 Efter originalet ha här några rättelser gjorts. Fotografisk kopia av dedikationen
såväl som av den nedan omtalade textändringen har (i stället för att här reproduceras)’
inlämnats till KB och UUB.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
