Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Naturvetenskapliga samlingar - XXII. Terrariet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Terrariet. 323
Till groddjuren höra de stjärtlösa grodorna och paddorna,
hvilka samtliga icke blott under sin ungdomstid utan äfven
under största delen af sitt lif hufvudsakligen lefva i vattnet
till skillnad från kräldjuren, d. v. s. ormar och ödlor, om vi
bortse från krokodiler och sköldpaddor, för hvilka djur vi i
vårt terrarium icke kunna finna någon användning, enär vi
endast vilja hålla oss till inhemska djur.
Hela det sällskap, jag just nu presenterat, står allmänt
i vanrykte. Vid namnet orm anknyter sig ju all den olycka,
som kommit öfver mänskligheten, och ödlor och paddor näm¬
ner man ju ofta såsom förekommande på ett ställe, som man
vill skildra så hemskt som möjligt. Och icke förty vill jag
förorda just detta sällskap såsom varande förtjänt af vårt in¬
tresse och vård. De äro verkligen med få undantag bättre
än sitt rykte, och äfven om åtskilliga af dem medelbart eller
omedelbart äro skadliga, äro andra däremot nyttiga. I alla
fall äro de värda att lära känna, enär de bilda en viktig länk
i djurlifvets kedja, och deras lefnadsvanor erbjuda långt större
intresse att iakttaga än en långtrådig guldfisks. Afskyn för
dessa djur har sin grund dels i deras undangömda lefnads¬
sätt dels i det sätt, hvarpå de röra sig. Så har t. ex. or¬
marnas krälande rörelser något motbjudande för de flesta
människor liksom äfven grodornas och paddornas stötvisa hopp.
Därtill kommer beträffande de nakna groddjuren den fuktiga
kylan hos deras kropp, hos några deras dystra, hos andra
deras skrikande färger. Ja, allt det där ginge väl an! säga
de mera fördomsfria, blott de icke vore giftiga. Nå, därmed
är icke så farligt; det som en uppskrämd padda i sin ångest
sprutar ifrån sig, är vatten, och saften, som framkommer när
man rör vid hennes öronkörtlar, såsom vårtorna å hufvudet
benämnas, kan möjligen vara skadlig, om man petar sig i
ögat med fingrar, som smutsats af saften, något som man med
någon försiktighet lätt kan undvika. Likartadt är förhållandet
med den skarpa, mjölkaktiga saft, som utsipprar från rygg¬
och hufvudvårtorna på den fläckiga landsalamandern (eld¬
salamandern, Salamandra maculosa, fig. 379) och som till och
med sprutar vida omkring, då man fattar i djuret. Denna
oskadliga, i svart och gult tecknade ödla har fått namnet
»eldsalamander» på grund af den urgamla vantron, att han
förmår utsläcka eld, om man kastade honom på glöden, hvil¬
ket kostat mången af detta släkte lifvet. Han ansågs för ett
högst farligt och giftigt djur, hvars blotta förekomst i brun¬
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
