Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^ HOLLÄNDARN
219
fjärlar i? Har spindeln spolat denna trolska tråd att
fånga flugor med? När Uranos i urjord gräfde, Gäa
modren jorden spann, och det blef dina lockar Eva,
den första brudens slöja och den sistas svepning, Med
dem Du torkat dina tårar, med dem Du dolt din
blygsel, när Du ur paradiset gick på verldens all-far-väg;
i skuggan af dess friska skog, du hvilar dina stackars
trötta ögon, När nålen i din hand vid dagens slut ej
mera tjenar, När sjuka barnet tagit dina sista krafter,
och druckit ut ditt hvita blod ur bröstens
alabasterskålar!
Ack äfven jag har hvilat uti lockars skugga, Vid
moders sköte och vid makas barm! En gång — de
voro ljusa, lätta som vårbjörks späda årskott. En annan
gång de voro svarta som cypress; som gissel flätade af
slanka armar; de slogo mig i ögonen; och väfdes
till en tagelskjorta, som jag fick bära under det jag
svalt. O hulda gissel!–-
Brudkammaren förmörkas och synen försvinner.
Hon gick! Så gå de, alla, om blott ett ord man
säger, som icke är en lofsång! Och hvarför? Hon vet
att hon af Gudaätt är född, och såsom sådan hon sig
aktning ger, och fordrar, i rökelse och offer. Hon har
rätt, man aktas endast, om sig sjelf man aktar! Och
menskan måste vara artig emot sina Gudar!
Nu först upptäcker han den på trappan sofvande Ukko,
som nu vaknar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
