Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Hansson: August Strindberg - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
densaramas inre i genomskärning. Hur var den andliga jordmånen
i Sverige under 50-, 60- och 70-tål en? Hur voro den atmosfär
och det miliö, i livilka den generation uppväxte, som föddes i
Sverige omkring 1850; och hur såg den svenska ungdom ut,
hvilken utträdde i lifvet ett par decennier derefter?
Det var en tid af drömmar in’s Blaue hinein, af ansatser utan
mark och mål. Man byggde luftslott och föraktade verkligheten;
man ville skörcla, änskönt man icke gittat så; man fordrade, att
tistein skulle bära tikon och att ogräset skulle gifva mat, Politiskt,
var det en tid af bristande illusioner, af stora ord och ingen
handling, af båla löften och bruten tro; vetenskapligt, en tid af död
auktoritetstro; literart, en tid af efterklang. Det var i allt en tid
af slapphet.
Aldrig har den studerande ungdomen spelat en så dominerande
roll i Sveriges offentliga lif som i de dagarne. Den hvita mossan
var tidens idol. Den hvita mössan var den heliga symbolen för
„ljusets rid (larv akt1’, för „Herrerne i Aandens Rige"; allt annat
var „bracka".
Först och främst togo studenterna i sina bånder Sveriges
utrikes politik, i det de gjorde sig till apostlar för den idé, hvilken
då för tiden bestämde densamma, nemligen skandinavismen. De
anordnade fester för bröderna från hinsides Sundet, vid livilka det
med äkta svensk frikostighet ödslades med löften om hjelp, når
farans stund vore inne. De sveko ömkligen, når denna stund kom
med år 64: medan de danska broderna sleto ondt vid Dvbböl,
blefvo de lugnt sittande hemma i kakelugnsvrån. Det hade
allt-sammans varit ett blåsande våder, braskande ord, tom deklamation;
och man kande på sig, att man betett sig som ena stackare. Den
politisk a skandinavismen hade fått sin knäck. Visseligen
predi-kacles den ännu officielt vid högskolorna, de gamle ledarne idislade
den gamla svadan, och den stora studenthopen applåderade
pligtskyldigst; men de bästé och friaste bland de unge hade mist tron
och funno det meningslöst att fordra, att man ännu skulle svärja
vid „den nordiska enhetstanken". Denna hade hårdnat till en
officiel dogm, som man skulle tro på, fastän den i verkligheten hade
brustit och gått upp i det tomma intet, likt en såpbubbla, hvilken
man som barn roat sig med att blåsa fram, livars fägring man
mindes, men öfver hvars tomhet och snöpliga ånclalykt man kande
sig skamsen. ,
Nordens politiska enhet var den ena af de tvenne idéer, livilka
entusiasmerade det dåtida slagtet och som detta gjorde till sin lifs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
