Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Gustaf III - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf 111.
misstänksamhet öfvervakades konungafamiljens, särskildt
kronprinsens, alla göranden och låtanden, hvarje ord fick
vägas, innan det uttalades, och redan såsom späd lärdes den
unge prinsen af nödvändigheten att tänka ett och tala ett
annat. Den sanningskärlek, som för andra barn är det första
tecknet på ett vaknande moraliskt medvetande, undertrycktes
hos honom systematiskt, han uppfostrades till falskhet, både
af sina föräldrar och af de guvernörer, som ständerna gifvit
honom, och då hans mor och hans äldre samtida sedermera
enstämmigt klandra honom för detta fel, som blifvit hans
andra natur, klandra de honom i själfva värket för ett lyte,
som de själfva framkallat och för hvilket de minst lika
mycket buro skulden. En sann och ärlig Gustaf 111 hade i
själfva värket varit ett uppfostringsmetodens mirakel.
I en aldrig afslutad memoar har Gustaf 111 själf yttrat
sig om dessa dystra barndomsminnen, och det är omöjligt
att utan medkänsla läsa denna sorgbundna dagbok öfver ett
barns lidande: «Jag bör tacka himlen, att mitt hjärta ej blef
bortskämdt genom alla min uppfostrans motsägelser. Jag
tillbragte mina lediga stunder hos min mor, som omgifven
af alla dem, som då framstälde sig som hofpartiet, blott
underhöll samtalet med att säga det ofördelaktigaste om dem,
åt hvilka min uppfostran blifvit anförtrodd. Det är naturligt,
att sådana samtal skulle göra den grymmaste värkan på ett
tretton års barn, som ansåg dem som så yttrade sig för ganska
hederligt folk och som älskade sin morsa, som jag gjorde
Såsom mitt misstroende emot dem ständigt närdes,
gjorde deras läxor föga intryck på mitt sinne, och de bestraff
ningar, som de ådrogo mig, ehuru rättvisa, tjänade blott att
reta mig »
Den moraliska världsåskådning, som förvandlar den yt
liga idealismen till en värklig den världsåskådningen blef
därför aldrig Gustaf lILs, och därtill torde ock hans fysiska
disposition hafva bidragit. Han såg aldrig världen med man
nens öga, utan med kvinnans. Det ligger något feminilt
öfver hans svärmeri, hans ideal äro kvinnliga, de hjältar, för
hvilka han svärmar och hvilka han i sitt lif ville likna, äro
alla sådana, som hägra för ett kvinnohjärta: unga, vackra,
ädla, själfuppoffrande och kvinnligt veka, och de segra
tycker man nästan blott för att likt riddarspelens hjältar
få mottaga segerrosetten från den adorerade damen.
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
