Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Gustaf III - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf 111.
tämligen kritiklöst trott vara allmän. De fleste memoar
författare från denna tid Ehrensvärd, Hamilton, Engeström
skrifva en ganska klen svenska; Adlerbeth är lärd, stel,
nästan pedantisk; Rosenstein, som värkligen äger stil, tyckes
knapt hafva haft förmågan att skämta, utan är städse allvar
lig och akademisk, och Schröderheim, som onekligen är
lustig, saknar i själfva värket all finess; han är en glad bouf
fon, som hälst rör sig med en i de glada ordenssällskapen
gouterad komisk rotvälska. Värkliga virtuoser såsom kon
versatörer voro knapt andra än Ärmfelt, Oxenstjerna, Leopold
och måhända Kellgren. Flera af denna tids memoarförfattare
klaga också öfver den råa och vulgära tonen vid hofvet, och
äfven om man med en viss rätt vill jäfva sådana klander
lystna antecknare som Fersen och Hamilton, så kan man
dock icke undgå att tillmäta härtiginnan af Södermanland en
viss auktoritet i detta afseende. «Det börjar värkligen
skrifver hon 1787 blifva ondt om angenäma människor
inom den fåtaliga och tråkiga societeten sedan många dragit
sig tillbaka, utledsna vid den samling af ouppfostrade och
ohyfsade unga män, som kungen omgifver sig med och hvilka
gjort tonen inom hofkretsarna ytterst dålig.»
Den bakgrund, man velat gifva det litterära lifvet under
Gustaf III:s regering, är därför i värkligheten icke fullt den
samma som i traditionen. Onekligen ligger det en viss solig
glans öfver denna tid, men ser man närmare efter, är denna
belysning ofta konstlad och falsk. Människorna hade alls icke
denna bekymmerslösa feststämning, som vi lägga in i deras
väsen, och den yttre glansen dolde ej sällan en ganska bister
misär. De flesta af dem, såsom Oxenstjerna och Schröder
heim, att icke tala om konungen själf hade ständigt att
kämpa mot dåliga affärer, och det var icke mången, som
kunde behandla dylika obehagligheter med en Armfelts glada
abandon. Nästan alla förtärdes de af en bitter afundsjuka
mot hvarandra, någon vänskap tyckes knappast hafva funnits
bland dessa leende hofmän i Gustafs omgifning, de bedöma
hvarandra kyligt, nyktert och hårdt, och hvar och en af dem
tänker, fullkomligt kallhjärtadt, blott på sig själf.
«Hvad som utgör föremålet för min dagliga förvåning
skrifver den lilla härtiginnan af Södermanland är den ton,
som för närvarande är den förhärskande inom sällskapslivet.
Allt förtroende är försvunnet, och det tyckes, som om alla
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
