Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Schück: Gustaf III - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Schiick.
betydde intet för en så fanatisk librettoarrangör som Gustaf 111.
Dessa upprepade påminnelser framkallade slutligen ett för
svar från Kellgrens sida, och han gjorde det i ett till Rosen
stein skrifvet, spelande kvickt bref, som var afsedt att fram
läggas för konungen. Brefvet har formen af en dialog mellan
K och k, hvilka båda signaturer af Kellgren förklaras vara
hans förmiddagsmänniska och hans efternniddagsmänniska.
Under detta förtroliga samtal yttrar den ene:
«Jag undrar ej på de pretentioner, kungen gör, och att
han frågar mig beständigt: Hvad gör ni r hvad skrifver
ni? Jag kan ej tänka på denna fråga, utan att en kallsvett
går öfver mig. Det är alltid, som om han sade: du är en
lathund, en odugling, som ej förtjänar den lön, jag ger dig.»
«Men vet du, att jag finner denna fråga nog billig. Något
måste du väl också ständigt göra för din lön.»
«Tror du dä, att jag någonsin är alldeles utan arbete?»
«Så svara då, när det frågas, hvari ditt arbete består.»
«Det vore detsamma som att svara: Jag gör intet; och
det är, hvad jag svarar. Du bör veta, att monarken icke älskar,
icke värderar något annat än det dramatiska. Han betänker
ej, att Horatius, Boileau, Pope, så många andra snillen aldrig
skrefvo för teatern. Oden, satirer, erotiska poem, allt sådant
anser han för lappri, för tillfällighetsvers, som hvarken kosta
någon möda eller gifva någon ära.»
«Jag önskade att kunna, men linner det dagligen allt
mera omöjligt. Den ständiga malaise, hvari kroppen befinner
sig, sätter själen i en oro, som gör att jag ej kan uthärda
med något arbete af lång ande. Dessutom saknar jag den
styrka, den liflighet i inbillningen, som fordras lör att upp
ställa en riktig plan till ett teaterstycke. Också är det att
döma af de få, som lyckats, det svåraste företagande, ett non
plus ultra af mänskliga snillet, och de, som lyckats, hafva
endast och allenast haft sin talang vänd därpå, hafva nästan
ej försökt något annat skaldeslag. Corneille, Racine, Shak
spere hafva ej skrifvit annat än tragedier.»
«Men har icke kungen alltid själf gifvit dig planen? Han
torde väl ännu hafva någon i beredskap.»
«Det är just livad jag fruktar. Han har också redan
hotat mig därmed. Om häraf svårigheten blir mindre, blir
ock hedern och hågen mindre, men alltid mödan lika stor.
Så bekvämligt att ha en ledare, så obehagligt att ledas bunden.
«Håller du nu ej på med något dramatiskt arbete?»
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
