Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K. B. Wiklund: Ett ord i lappfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett ord i lappfrågan.
helst forpligtelse efter international ret eller traktater til at
sørge bedre, end Norge allerede gjør, for dem».
Ur de opartiska premisser, som vetenskapen ger oss,
måste man i stället draga den slutsatsen, att även lapparna
ha sitt fäderneärvda hem här i våra länder och att de her
skande folken i Norden äro pliktiga att beakta även deras
existensvilkor och söka finna en rimlig lösning på frågan om
förhållandet mellan renskötsel och jordbruk i de nordliga
trakterna.
Medvetandet om denna vår plikt emot lapparna är för
övrigt intet nytt påfund. Redan då man i 1751 års gränse
traktat lade en bestämd gräns mellan Sverige och Norge och
definitivt delade lapparnas gamla land mellan dessa riken,
redan då sökte man från bägge sidor på bästa sätt värna om
lapparnas rätt, enär man visste, att «begge Siders Lapper
behøve begge Rigers Land til deres Rehns-Dyrs Ophold».
Och våra dagars Karlstadkonvention framhäver uttryckligen,
att det är av humanitära skäl (af humanitære hensyn),
som bägge rikena förplikta sig att låta vartdera rikets flytt
lappar i den utsträckning, som av ålder ägt rum, åtnjuta vissa
rättigheter i det andra landet.
Under den korta tid, som Karlstadförhandlingarna varade,
kunde man ej på båda sidor komma till full klarhet i lapp
frågan. Man kunde ej avgöra, om det var möjligt att utan all
varliga olägenheter för lapparna bestämma, att de icke skulle få
flytta in på norskt område före den 15 juni i stället för som dit
tills den 1 maj. Man insköt alltså det bekanta stadgandet om
Sveriges rätt att hänskjuta denna fråga till skiljedom. När det
så började visa» sig, att ett framflyttande av inflyttningstiden i,
vissa trakter skulle medföra de svenska lapparnas ruin, medgav
Norges storting nya förhandlingar rörande denna fråga. Detta
är väl det bästa möjliga bevis på, att medvetandet om de
nordiska folkens plikt mot lapparna aUt fortfarande är vid
fullt liv. Vår filantropiska hänsyn mot lapparna är inga
lunda några tomma «talemaader», såsom dr. Andr. M. Hansen
tror, utan en skyldighet, som bägge länderna med fullt med
vetande om frågans vikt traktatmässigt pålagt sig. Och lap
parnas förstfödslorätt i de trakter, som frågan närmast angår,
är alldeles icke «afsløret som historisk helt fundamentløs».
Till sist måste jag uttala min förundran över dr. Hansens
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
