Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Krogvig: Gustaf Fröding - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där smälta förbittrade tankar
med lifvet till ett ackord.»
Gustaf Fröding.
Tillbaka vill jag till bygden,
dår striden är hatfullt hård
Med disse ord træder Gustaf Fröding fra sin sykestues
fred og sine minders verden paany ut i livet. Det er derute
han trods alt hører hjemme, det er over dets mangfoldige
og vanskelige veie han maa lete sig frem til den sisste og
endelige forsoning, som altid var maalet for hans søken. Men
det er hverken med glæde eller tro, han igjen gaar ut i
kampen. Der er mere av desperation end av seiershaab ide
ovenfor anførte linjer. Denne stemning er dog snart veget
for en anden, og saa har han søkt tilbake mot drømte egne
og drømt liv. Et digt som «Jag ville jag vore i Indialand»
gjemmer det første kuldegys, der jog gjennem ham, da han
paany følte virkelighetens kolde, uskaansomme blæst slaa
mot sig. Der har aldrig levet et menneske med et mere
kuldskjært og i sin fuldstændige übeskyttethet hjælpeløsere sind
end det, hvis livstræthet og sykelig forfinede følsomhet har
fundet uttryk i vers som disse:
«Jag ville min själ kunde lossas ifrån
det vaknas förhärjade strand,
från kalle, förtorkade ögons hån,
}ag ville, jag vore en drömlands son —»
Men der i hans Indialand, i hans drømmes selvskapte,
stille verden har der allikevel stundom flakket en sørgmodig
og haabløs længsel efter sterkere og rikere liv gjennem ham.
Et uforglemmelig uttryk har denne utve fundet i digtet om
den gamle sjøfarer ved kulmilen. I sin ensomhet og bort
gjemthet sitter han og lytter efter vinden, som fra havet
stryker indover land, den kalder og maner, og der stiger
syner frem av natten. Han ser havet, han ser hvite seil
demte, han ser ukjendte, nyt liv og nye glæder forjættende
lande dukke frem av fjernblaä dis. «Till hafvet, till hafvet
det vida jag vill» siger han, men han vet, han skal aldrig
mer se det «vid milan är jag bunden, jag kastar af och
till med mull öfver glimtande bränder».
Slik har da hans stemninger, hans længsler og drømme
skiftet i den tid, da han indenfor sin sykestnes fire vægge
øvet sin første kunstneriske bedrift. Om han bare vandt
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
