Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Det romantiska. Försök till en psykologisk definition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det romantiska.
443
i Frankrike och Sverige — men icke desto mindre finner
man den också uppställd som en motsats till den konkreta
och handgripliga verkligheten.
Obestridligen råder det en besvärande forvirring, så mycket
kännbarare som termen hör till de allra mest brukade och
mest oumbärliga i litteraturhistorien. Det är därför helt
forklarligt, att man i en svensk undersokning af de romantiska
strömningarna under 1700-talets senare hälft — Blancks «Den
nordiska renässansen» — kan påträffa ett så skeptiskt, och i
skepticism dogmatiskt yttrande som detta: «Romantiken, för
hvilken en slutgiltig definition icke låter uppställa sig» (s. 8.).
Frågar man hvad författaren själf menar med denna term,
hvaraf han flitigt använder sig, så får man en rent
litteraturhistorisk och mycket allmän bestämning: det är «den nya och
framåtgående litteraturen under tiden c:a 1750—1830».
För så vidt det gäller att karaktärisera en bestämd,
empi-riskt gifven litteraturriktning af romantisk karaktär, är det
alldeles riktigt, att en slutgiltig definition är omöjlig’, ty den
historiska verkligheten är naturligtvis allt för sammansatt och
motsägelsefull för att kunna uttömmas i en formel. Men
det är i själfva verket ogörligt att fasthålla en sådan renodladt
litteraturhistorisk synpunkt, som i stallet för en definition ger
en historik. I själfva verket opererar historikern, medvetet
eller omedvetet, med en estetisk och psykologisk norm, äfven
om denna norm hos honom endast existerar i form af en
oklar intuitiv känsla. Den som ville behandla romantiken
som ett strängt historiskt begrepp, med afböjande af alla
för-utfattade meningar om dess väsen, skulle nödgas att forma
en parallel till en ironisk sats, som läsas i Schleglarnas
Athe-naeum (Erstes Band, Zweites Stück, s. 28), och som
inne-håller en anti-estetikers definition på poesin: «Poesie ist, was
man zu irgend einer Zeit, an irgend einem Orte so genannt
hat.»
För att komma öfver det tillfälliga och i grunden
dilettan-tiska användandet af denna liksom så många andra i
litteraturhistorien brukade termer finnes ingen annan utväg än en
medveten estetisk analys och begreppsbildning. Det är icke frågan
om ett aprioriskt fastslående af estetiska kategorier, härledda
ur ett filosofiskt system. Tillvägagångssättet maste tvärtom
bli strängt empiriskt. Det gäller att ta till utgångspunkt de
30 - Samtiden 1912.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
