Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Det romantiska. Försök till en psykologisk definition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det romantiska.
449
den, de oöfverskådliga sammanhangen, som omge oss på alla
håll utanför det område som vår tanke förmått genomtränga
och ordna, äro icke ett hinder som fängslar oss, utan de äro
hvad hafvet är försimmaren: ett motstånd som bär oss vidare
medan vi öfvervinna det.
Detta behof är allmänmänskligt, och i viss mån är också
det romantiska allmänmänskligt, eftersom vi knappast någonsin
lyckas innesluta oss i det rationella och definierbara så
konsekvent, att blicken ingenstädes slipper ut. Romantiken i
speciellare mening är däremot en medveten sträfvan att lägga
tyngdpunkten på dessa ogripbara sammanhang, och denna
sträfvan är högst olika utvecklad, förkväfd hos några, abnormt
uppdriven hos andra. Bland de romantiska sensibiliteterna
finnes det två grundtyper, som svara mot de tvenne nu
analyserade aspekterna af det romantiska; man kunde kalla dem
den objektiva och den subjektiva, eller den logiska och den
estetiska typen.
Den förre drifves ut i oändligheten genom själfva sin
naturs klarhetsbehof, genom det outtröttliga och skarpsynta
framträngandet från etapp till etapp. Geijer, som hör till
denna typ, har formulerat en sådan romantisk grundsyn i
några djupt karaktäristiska rader (Svenska Litt. För. Tidskr.
1835, 8 april, i en anmälan af Atterboms «Studier till
filosofiens historia och system»). Han riktar sig mot den
dogma-tiska rationalismen: «Det gifves en förtviflad klarhet i det
när-maste, som har mörker rundt omkring sig, och som så vida
är själf oklar och ogrimdelig, som den ej ser och erkänner,
att det närmaste ock sammanhänger med det aflägsnaste. I
själfva verket, man drifves oupphörligt framåt att söka den
ob ek a il te. I filosofisk kalkyl finnes ej därför något adekvat
uttryck.»
(Det är, i forbigående sagdt, betecknande för Geijer att
han skrifver «den o bekante». Afven det okända bär för
honom personlighetens drag.)
Den andra typen, den subjektiva, är den som af
inne-boende drift lefver och andas i det okända, det dunkla och
anade. Han älskar icke att röra sig på det diskursiva
tän-kandets långsamma banor, hans lust är att glida bort på
associationernas och analogiernas luftvägar. Det romantiska
är för honom väsentligen ett estetiskt behof. Det som ger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
