Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: Det romantiska. Försök till en psykologisk definition (Fortsättning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
Fredrik Böök.
Exotismen, som är ett så framträdande drag i den franska
romantismen, och som i svensk litteratur företrädes af
Alm-quist, är alltså en geografisk form af det romantiska
rymd-och oändlighetssinnet; den romantiska lokalkoloriten hvilar
på flyktig intuition och är icke byggd på diskursiv
undersokning; den är icke känsla af förtrogenhet, utan den är
just känslan af dunkel, afstånd och främlingskap, som poetiskt
utnyttjas innan den forsvinner för den rationella
kunska-pens ljus.
Naturuppfattningen faller delvis in under samma
synpunkter som rumsuppfattningen. Naturintrycken äro i sig
själfva oändliga; det realistiska återgifvandet af dem kan af
sig själf leda till romantisk stämning. Den renaste typen
för detta romantiska natursinne, som på samma gång är
enkelt realistiskt, finner man hos Chateaubriand. Det är så
mycket mera skäl att dröja vid honom, som man är enig
om att hans diktning betecknar den romantiska
naturkäns-lans stora genombrott i fransk poesi. Det utmärkande för
hans landskap är nämligen just de oafslutade perspektiven,
de gränslösa horisonterna. Han skildrar inga hörn af naturen,
och han stannar aldrig vid de enskilda föremålen, han
teck-nar de stora väldiga scenerierna, «skogarnas ocean» med
sina vågor af vaggande träd, de praktfulla aftonhimlarna
med flyende moln, nattens millösa tystnad. Hans berömda
nätter ha skiftande skådeplats, än Amerikas urskogar eller
savannor, än den romerska campagnan, än de grekiska
bergen, än de asiatiska öknarna, men det är ständigt samma
element som skapa deras poesi: de oöfverskådliga vidderna,
skuggornas och molnens växlande formationer, vindens rolösa
vandring. Hela detta skådespel älskar han att ge en sista
not genom att skildra det aflägsna bullret af ett evigt
rin-nande vatten — hafvets dyning vid den grekiska kusten,
eller Niagaras dån som blir hörbart genom mörkret och
stillheten. Man kan säga att i en sådan naturbild ingå endast
fenomen, som alla äro utan början och utan slut: vi kunna
känna dem intensivt, men vi kunna inte fasthålla dem.
Hur denna direkta verklighetsskildring varit genialt
revolutionerande, det forstår man genom att se den mot
bakgrunden af den franska klassicitetens naturuppfattning, som
var förhärskande före Chateaubriand. Den mytologiska natur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
