Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: La Rochefoucaulds Maximer - III. Maximernas anda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 Samtiden. 1915.
La Rochefoucaulds Maximer.
efter en kärlek, har det lättare för att älska på nytt än då
det är fullkomligt återställdt.»
Hos La Rochefoucauld är det svårt att afgöra, om den
klarhet man beundrar är tankens eller formens, om den
skärpa, som man förnimmer likt en stålegg mot huden, är
analysens eller ordens. De tu äro ett hos honom, det är det
högsta loford man kan skänka hans stil. Ibland verkar han
genom den strängaste enkelhet. «Man träffar knappast några
otacksamma, så länge man är i stånd att göra godt.» Det är
icke möjligt att mera spartanskt uttrycka idé- och känslo
innehållet i tragedien Timon af Aten. Hans liknelser kunna
verka Shakespeareska genom föreningen af sinnrikhet och
intensiv kraft: «Skilsmässan minskar de små passionerna och
ökar de stora, liksom vinden släcker ljusen och tänder bran
den.» I en underbar bild har han pressat samman hela sin
öfvertygelse om jagets oförmåga att uthärda dödstanken:
«Hvarken solen eller döden kan man stirra in i» (2G:te maxi
men). En af de postuma maximerna har något af samma
uttrycksfullhet: «Kvinnornas helvete, det är ålderdomen.»
Hvad den kränkta fåfängan och det sårade högmodet ha fol
kval att genomlida, det vet La Rochefoucauld ur sitt eget
hjärta. Hans starkaste verkningsmedel är dock den lugna,
genomträngande ironin, som icke med en min förråder sig
- en föraktfull, iskall, öfverlägsen ironi, som stilistiskt är
inspirerad ur den feodala aristokratiens högdragenhet, en stil,
som har lefvats af en privilegierad kast innan den blef tur
nerad till fras af La Rochefoucauld. Man har den i den
93:dje maximen: «Åldringarna älska att ge goda råd för att
trösta sig öfver att icke längre vara i stånd att ge dåliga
exempel.» Man har den i den odödliga definitionen på hyck
leriet: Hyckleriet är lastens hyllning åt dygden»; eller i
detta enkla och geniala ord: «Det som gör att de älskande
paren aldrig ha tråkigt är att de alltid tala om sig själfva »
Kärleksduetternas outtömliga svada, Romeos och Julias ström
af brinnande ord, är där med ett lugnt grepp reducerad till
La Rochefoucaulds grundintuition: själfviskheten allmakt och
allestädesnärvaro.
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
