Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök: La Rochefoucaulds Maximer - V. La Rochefoucaulds ideal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Böök.
ett ord berört förhållandet mellan föräldrar och barn, mo
derskärleken, alla de stora grundläggande domestika käns
lorna, liksom han aldrig drager det religiösa lifvet in i sin
undersökning. Till en del beror det utan tvifvel på blygsam
het, en aristokratisk kärlek till det decenta; men själfva denna
formalism förråder en natur, som icke är af de rikaste. Hans
jansenistiska beundrare underläto icke att framhålla, hvad
han själf påpekar i ett företal til Maximernas femte upplaga,
att allt hvad han skrifver blott har afseende på människans
genom synden fördärfvade natur, och i intet afseende beträf
far det tillstånd, hvari Guds nåd försätter oss.
Förvisso, den stränga och följdriktiga kristendomen har
alls ingen svårighet att komma till rätta med La Rochefou
cauld. Har icke Sainte-Reuve i den stora monografien öfver
kristet lif, i sin Port- Royal, sagt det klara och fina ordet:
«Ingenting står i vissa afseenden en kristen närmare än en
skeptiker, men en melankolisk skeptiker, en som icke ens är
säker på sitt tvifvel»? La Rochefoucauld är denne melanko
liske skeptiker i hedningarnas förgård.
Det är omöjligt att icke jämföra honom med Pascal.
Hela La Rochefoucaulds pessimism finnes äfven hos Pascal,
men hetare, mera skälfvande af ångest och sorg. Han har
sett lumpenheten, den usla själfviskheten, den gränslösa oviss
heten, den afskyvärda tvetydigheten i allt mänskligt lika väl
som La Rochefoucauld. Men midt ur förkrosseisen lyfter
han blicken och ögnar människans oändliga storhet: «Toutes
ces miséres-lå mémes prouvent sa grandeur; ce sont miséres
de grandseigneur, miséres d’un roi dépossédé.» Den känsla
af lifvets helighet och allvar, af den mänskliga tankens hög
het och det mänskliga sträfvandets renhet, som går fram likt
en ljusstråle genom stormen hos Pascal, har La Rochefou
cauld ingen motsvarighet till; den vise och älskvärde hertigen
i salongerna vet trots allt mindre om tillvarons afgrunder och
höjder än den stränge enslingen i Port-Royals klostercell.
Äfven den som icke känner sig ha rätt att bruka kristen
domens distinktioner mellan den naturliga människan och
den omvända, mellan naturens rike och nådens, kan må
hända på ett blekare och allmännare språk öfversätta de
djupa erfarenheter, som dölja sig däri. Han kan inse, att det
enda sättet att dementera La Rochefoucaulds ödsliga visdom
578
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
