Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Ekelund: Dostojevski - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilhelm Ekelund.
till epilepsi, som ändar i Semipalatinsk, där han, själf sjuk,
gifter sig med en sjuk. Dostojevski skulle väl aldrig ha blif
vit en «god författare», god belletrist, men visst är det, att
katastrofen varit honom till en hjälp. Den kastar honom, i
yttre och inre mening, ut ur det fadda och trånga litteratör-
Hfvet, som ej passade hans stora natur, den tvingar honom
in mot hans moraliska resurser, de friska djupen, där lifvets
värde bestämmes. Så blef han en af dessa, «de där gå genom
jämmerdalen görande där källor».
Han beklagar sig öfver att vara nödsakad att producera
hastigt och på kommando. Han skrifver icke så godt som
Turgenjeff, säger han, men det kommer sig af att han skrif
ver under piskan. «En roman är ett poetiskt verk, som
kräfver lugn i själ och fantasi, och jag förföljes af fordrings
ägare som hota mig med fängelset,» heter det i ett bref från
febr. 1866, då han arbetar på «Raskolnikov». Och vidare:
«med Guds hjälp hoppas jag skall denna roman bli ett be
undransvärdt verk. Där är djärfva och nya ting i denna
bok. Jag har en förkänsla af, att jag skulle kunna komma
till att fördärfva mitt verk, detta är min högsta fruktan; sät
ter man mig i fängelse för skuld, kommer detta utan tvifvel
att inträffa, eller också kommer jag aldrig att fullborda
boken Gogol behöfde åtta år för sin ’Döda själar’. Du
förväxlar uppenbarligen inspirationen, d. v. s den första
ögonblickliga kreationen, med arbetet. För mig är det så,
att jag kan nedskrifva på stående fot en scen, sådan som jag
sett den i min inspiration, men sedan arbetar jag på den i
månader och inspirerar mig åter och åter.»
Man raljerade ofta i pressen öfver Dostojevskis «senti
mentala genre», och han synes ha varit rätt ömtålig för så
dant. Dostojevskis styrka visar sig ju aldrig tydligare och
mer triumferande än just där han dristigt stiger tätt in på
sådana nakna, rörande hjälplösheter i den mänskliga världen
som hos svagare författare bli till sentimentalismer, d. v. s.
förfalskningar, förräderier mot lifvet och verkligheten. Det
kan väl ej falla en in att påstå, att Dostojevski skulle alltid
ha lyckats, när han skrifver dessa skälfvande, upprörda
scener. Han arbetade ju mycket ofta invita Minerva; där är
t. ex. i «De förtrampade» mycket som helt säkert icke är
äkta och bakom hvilket egentligen icke står annat att läsa
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
