Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Hedén: Gestalter ur Sverges nyare historia. I. Bakgrunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gestalter ur Sverges nyare historia.
önskemål stötte emellertid bönderna på ett hårt motstånd
från första kammaren.
Men även första kammaren hade sina önskemål, framför
allt en stark ökning av försvaret. Böndernas lösen vart då
denna: tills våra krav uppfyllts, ingen större och genom
gripande försvarsökning! Principiellt voro lantmannapartiets
män av olika tankar om försvaret. En del såsom godsägaren
Emil Ke y önskade uppriktigt ett tillfredsställande försvar,
andra ville nog hava försvar men ett billigt, andra åter såsom
den högst inflytelsesrike Hallandsbonden Carl Ifvarsson
tillhörde obetingat försvarsnihilisterna. Men alla voro de
ense om att icke medgiva några stora ökningar, tills deras
klasskrav uppfyllts. De använde till det ändamålet, stödde
på grundlagens bud att «svenska folkets urgamla rätt att sig
självt beskatta utövas av riksdagen allena», de visserligen skif
tande möjligheter som de gemensamma voteringarne i pen
ningfrågor öppnade för dem. Deras motparti inom andra
kammaren, det huvudsakligen av stadsrepresentanter samman
satta intelligenspartiet, vilket inueslöt både tämligen frisinnat
och skäligen konservativt folk, förmådde ej mycket. Men
första kammaren visade stor motståndskraft. Så stod under
årtionden kammare mot kammare och hindrade alla stora
frågors lösning: bönderna sade nej till varje större försvars
ökning, första kammarens godsägare och ämbetsmänn till
bördornas avlyftande från bondejorden.
Det hade varit regeringens uppgift att ledande och med
lande gripa in i denna situation som dess eget representations
förslag hade skapat. Men lika skicklig som De Geer visat sig
att lösa gamla och genomdiskuterade reformkrav, lika oför
mögen fann han sig att få bukt med ovana och nya. Också
avgick han inom kort (1870). Därpå följde ett slags mini
steriellt interregnum utan någon verklig chef i regeringen,
alltså en återgång till förhållandena före De Geers tid, blott
att den personliga kungamakten nu tydligen betydde mindre
än då. I stället var det riksdagens utskott, vilka redan under
Frihetstiden varit statens starkaste makt och vilka även till
kämpat sig ett betydande inflytande under oppositionens strid
mot kungamakten efter 1809, som nu togo ledningen. År
1873 ingicks under medverkan av De Geer (som nu satt i
första kammaren) i statsutskottet, det mäktiga utskott som
483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
