Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tanker ved aarsskiftet - VI. Torsten Fogelquist: Det enda nödvändiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogelqvist.
störa och intensiv för att på nytt omintetgöra resultatet av
sina intensiva ansträngningar? Skall man dröja kvar i
träldomens land och fortsätta med att bygga pyramider?
Den modärna människan arbetar nämligen inte, hon trälar.
Det gäller inte bara arbetaren i fabriken, jag skulle nästan
vilja säga, att det nu i normalarbetsdagens tider gäller honom
mindre än hans fogdar och direktörer, som jaga hem från
kontoret i bil för att kasta i sig en middag och sedan till
baka igen för att göra upp nya kalkyler. Det som kompen
serar deras ansträngningar är naturligtvis en ökad komfort.
Men denna komfort är alltför ofta köpt med sömnlöshet,
förstörda nerver och ett skövlat hemliv. Ja, det är just denna
komfort, som är det ondas rot och beviset på kulturens urspå
ring. Av begär efter vällevnad fara vi illa med oss. Det
är nutidens underliga motsats. Den stegrade produktiviteten
och arbetsintensiteten under industrialismens guldålder måste
ses mot bakgrunden av lyxbegär och omåttligt uppskruvade
behov. En köpman för hundra år sedan levde ofantligt
mycket enklare än en modärn grosshandlare. Men han levde
inte illa för det. Och han hade tid att tänka på annat än
köpenskap. Den modärna människan förhåller sig ytterst
sällan receptiv inför livet och naturen. Hon ger ifrån sig
så mycken kraft, att hon sällan får tid att samla kraft. Det
går med henne som med en åker, som aldrig får ligga i
träda. Jorden blir till sist utpinad. Och hennes själ har
tyvärr icke samma förmåga som enkans oljekruka i Sarpat
att fyllas av sig själv med ny olja. Produktivitetens slagord
har så förhäxat alla våra begrepp, att vi mist förmågan att
vara stilla och förhålla oss som mottagare av livets håvor.
Det blir mörkare och mörkare i det lilla brashörnet, där
man vid en blossande pipa satt och sällskapade med sina
minnen och med bokhyllans stumma andar. Landskapet njuta
vi pr. automobil. Dalen, källan och berget äro inte längre
våra viloställen. Vår hjärna liknar filmen. Livet blixtrar
fram genom den. Men på detta sätt förlora vi kontinuiteten
icke blott med det som omger oss, utan också kontinuiteten
med oss själva, med barndomen, generationerna och släkt
arvet. Förmågan att glömma är människans lycka, säkerhets
ventilen i hennes tillvaro, som hindrar det onda och olyckorna
att hopa sig och spränga sönder vår själ. Men oförmågan
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
