Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tage Aurell: Om Olaf Bull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Og henover søens speil
dupper der store møl
Men hist paa det lave bjerg,
Om Olaf Bull.
Min sönderlästa «Olaf Bull, Samlede Digte 1909—1919»
har jag än en gång bläddrat igenom, nu i en prosaisk kontroll
försel till Bulls tidigare samlingar, «Digte» av 1911, «Nye
Digte» från 1913 samt dikterna i den samling «Digte og No
veller», vars andra upplaga kom 1916. Alla finnas de åter
utan undantag i samlingsboken, en efter en i den kronolo
giska ordning, som anges av ovanstående årtal. Ingen om
redigering, ingen uteslutning men ett enda tillägg, den i bokens
slut placerade krigsdikten «Pladsen i solen», tillkommen under
marsoffensiven 1918.
Denna fullständighet, denna av två lustrer oberörda slut
giltighet i en ännu ung diktares produktion kan bl. a. visa,
om man icke sett det förut, att Bull är en konstnär, som
ingenting ger ifrån sig, det han ej definitivt är färdig med.
Jag vill minnas att jag en gång läst eller hört en anmärkning
om att Bulls alstring omsider varslat tecken på överarbet
ning, att kraven på absolut konstnärlig framställning blivit
så åtstramda att de givit inspirationen tvinsot, att omedelbar
heten ej längre fanns där eller fanns blott sporadiskt. Jag
har ännu ej fått upp ögonen för denna anmärknings rätt
mätighet. I Bulls andra bok står den imposanta «Sneen» och
i hans sista «Sommerens forlis». Bägge två ha sagt mig att
jag i dem mött, om icke först och främst så i vart fall jäm
sides med allt annat, en reflexionslyriker, för vilken
orden aldrig varit en lek, en sångare, nej en bekännare, som
vandrat ensamma och höga och kalla vägar, som länge hört
på och sedan stilla, så allt väldigare och väldigare intonerats
av ett människosinnes djupaste register. Läppljud, trubadur
improvisation och drill finns det ingenting av eller högst litet
hos Olaf Bull. Omedelbarhet i den meningen har jag aldrig
funnit hos honom. I hans första diktsamling kom den under
bart sköna «Fantasi» den har sina likar i de sista dikternas
«Lisken» och «Bjærken». Bulls äventyrfantasi, gossfantasi syns
mig alltjämt lika ymnigt vällande, lika personligt originell.
Såsom han kan se ett äventyr, en saga:
med maaneskins muld paa fine vinger
Fabel-fryvil av sølv!
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
