Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Y. Hirn: Voltaires hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Voltaires hjärta.
med hennes barn hade fått upplefva fostermorfarsskapets
lånta, men dock så genuina fröjder med ett ord, efter det
han på sin ålderdom hade erfarit tjusningen at glada, unga
och lyckliga människors sällskap, hade han känt att huset i
Ferney var tomt så länge det ej fanns en ung kvinna i hem
met. Och då hans hushållsförestånderska, Mme Denis, hade
bjudit till sig en ung flicka, Mlle Reine de Varicourt, så hade
denna nya skyddsling inom kort blifvit oumbärlig för Vol
taire. Hon ägde täckhet, glädtighet och välvilja, och med de
egenskaperna tjusade hon så den gamle gubben, att han gaf
henne det vackra smeknamnet Belle et Bonne, «den sköna
och goda». Han arbetade, som en sannskyldig fransk familje
fader, på att skaffa henne en man, och när han uppnått sitt
mål var han lika lycklig som då han, omkring tio år tidi
gare, hade funnit ett godt parti för Marie Corneille. Den
nye fostersvärsonen, markisen af Villette, som var en lättsin
nig snobb med litterära ambitioner, kunde emellertid icke
låta sig förmås att bo annorstädes än i Paris, och Voltaire
gick därmed miste om alla möjligheter att på nära håll del
taga i sina skyddslingars lycka. Det unga paret försummade
icke att inbjuda patriarken till sitt hem, och så hade de i
februari år 1778 fått sin vilja fram. Vi veta ej om det var
teatern, Paris, eller Belle et Bonne som öfvade den största
dragningskraften, men ’hvad vi veta är att det var hos mar
kisen och markisinnan de Villette som Voltaire åkte in, och
att det var i deras Pariserhem han den 30. maj år 1778
slutade sitt lif.
Det är en ofta berättad historia, som förtäljer om huru
man på något mer än tre månader med hyllningar och fester
bokstafligen tog lifvet af den 83 årige åldringen. Voltaire
fick upplefva den stora triumfen på teatern, blef högtidligen
mottagen af franska akademin, uppvaktad af beundrare i
detalj och i deputationer, och fick t. o. m. iakttaga att folket
på gatorna, som visste intet om hans litterära verk, förstod
att skatta hvad han gjort för de oskyldiga, Calas, Sirven, o. a.
som blifvit lidande af religionsförföljelser och orättvisa rätte
gångar. Allt detta gaf glädjeämnen i rikt mått, men det var,
som excitation, alltför ansträngande för en man i Voltaires
ålder. Så följde, på de många äggelserna, en smärtsam sjuk
domstid och en plågsam dödskamp, och sist, som kontrast
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
