Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Y. Hirn: Voltaires hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Y. Him.
det som om man skulle följa förloppet af en sjukdomshisto
ria, eller kanske rättare sagdt, af en etisk kris, som utvecklar
sig i Voltaires inre. När krisen är genomgången, är mannen
ej mera alldeles densamma som förr. Han hade blifvit gri
pen af detta sociala samvete, som ej låter den enskilda män
niskan lefva i ro för sig själf, utan manar med påminnel
serna om att enhvar, som vet att orätt begåtts, är medansva
rig i brottet, så länge han tiger i stället för att protestera.
Voltaire var icke den som teg, när det gällde att tala. Han
lät sin sonora stämma ljuda öfver hela Europa; han upp
bjöd all den förmåga af diplomati och reklam, som han förr
hade använt i egennyttiga syften, för att få en fattig änka
och några skyddslösa barn återställda till sin rätt. Och när
han så, efter tre års ansträngningar, fått processen om Galas
reviderad, gjorde han sig till målsman för andra oskyldigt
dömda, för familjen Sirven, för Montbailli, Labarre, Byng,
Lally-Tollendal och ännu många fler. Med denna sin ålder
doms rättskamp har Voltaire, inför hvarje opartisk domstol,
betalat lösepenningen för en god del af det han i elakhet, i
fåfänga och i hat förbrutit. Och med den nobla, humana,
och vemodigt varma skrift om Toleransen, som växte
fram ur hans arbete för familjen Galas, har han lagt sitt
hjärtas rika ja-ord i motvikt mot allt det hårda och kalla i
Candides negativt pessimistiska filosofi.
Voltaires inlagor och afhandlingar om Calasprocessen
äro emellertid icke de enda bevisen på att hans författarskap
under ålderdomen miste den kärfva och sträfva ton, som
onekligen gifvit romanerna från 1750 talet ett drag af sken
bar känslolöshet. I en bok som L’lnge nu, från år 1767,
charmeras man icke blott af stilens raskhet och iakttagelser
nas skärpa, utan man förvånas äfven af att möta någonting
som är nytt hos Voltaire: en lefvande, åskådlig karaktäristik
af personerna, och en visserligen icke känslosam, men vemo
digt känslig skildring af deras öden. Det är, trots allt hvad
Hermann Hettner påstått i sin Voltairekaraktäristik, i denna
bok någonting af den verkliga humorns liffulla pulsslag, och
jag ville påstå att där t. o. m. är någonting af hjärtelagets
varma solsken. Skall man väl tro att den gamla klassikern
omedvetet låtit sig påverkas af den nya smak, som han i sina
tidigare skrifter så omildt hade förlöjligat. Ett sådant anta-
594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
