Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tage Aurell: Studier i Heidenstams ungdomslyrik - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Heidenstams ungdomslyrik.
Och klingande föll nyckeln mot grändens stenar «När
bagarn tidigt om morgonen fann de båda unga instängda i
ett enda rum med en enda vattenkruka och ett enda täcke
och med nyckeln nedanför på gatan, kom han ihåg kvar
terets trettiofem munnar. Förbannande gav han sin välsignelse.
Då tackade vattendragarn glada gudar.»
De österländska minnenas och myternas kärlekspoesi note
rade därefter den gamla Muchails vaket realistiska aftonbön:
Jag sörjer Gud att ej jag blivit kvinna!
Ej så som trodde jag och fann
en kvinna mera vacker än en man.
Han är mot henne, där med djärv statur
han kommer hurtigt och till hälften spjuver
som betesfältets eldigt vackra tjur
mot kon, som slickar lat sitt juver.
Ej heller glömmer jag så fort,
att Kasans hela stad har mannen gjort.
Han knotar ej, fast han är släktets slav.
Han plitar långt på natten vid sin lykta,
när lusteligt hans kvinnor njuta av
sitt sorbetglas och kalla sig förtryckta.
Hans slitna hand har borrat upp den brunn,
vars vatten läskar dessa kvinnors mun.
Till deras hus har mannen släpat stenar.
Nå, ske din vilje, du som bördan delt !
Jag sörjer, Gud . . . Förstå mig, hur jag menar.
Jag ville vara kvinna för att helt
Muchails livssyn är otvivelaktigt icke de naiva ögonens
men till gengäld har hans virila figur en kolorit, som för
svarar hans plats i det bildgalleri, där han inställts. Heiden
stams bästa stunder i Österland voro en målares, jag
hoppas att mina citat därom lämnat besked. Till yttermera
visso kan exemplens rad utökas med denna tavla (av en
negrinnas besök vid orakelkällan i dikten «Molnet»):
Sitt huvud lutar hon i svarta handen
och stirrar andlös över marmorranden.
Kring pannan faller håret ulligt ner.
Från axeln glider skjortan mer och mer.
I hennes ögon klara tårar stiga
men allt är tyst och blad och fåglar tiga,
och över vida spegellugna skåln
går fram ett askgrått, silverkantat moln.
få älska mannen så som han förtjänar.>
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
