Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tage Aurell: Om André Gide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tage Aurell.
en så uttrycklig publikens fordran att kanske nu någon annan
hittar på att skriva den och ge ut den, fort, före mig. Jag
fruktade att komma för sent . . .»
Varefter Gide upplevde sin första (det skulle icke bli den
sista) besvikelse vad publiken angår. Ingen köpte boken,
utomordentligt lätt räknade voro de, som läste den och bland
dem ingen i tillfälle att offentligt tala om den. De hade för
övrigt ej ens velat om de kunnat. Ty Cahiers d’André
Walter varskodde den unge författarens närmaste om en
revolt, som öppnade hans väg bort från dem. I hemmets
och familjens miljö hade han icke funnit sin plats; på en
gång ampert och med smärta prövade och förkastade han
omgivningens värderingar. I den atmosfär, varur han fram
gått och tillväxt, hade han gjort iakttagelser av både dyster
och bestämmande art: «De beklaga icke, de anklaga. De
förklara icke, de fördöma. Det, de aldrig komma att förstå,
det är striderna för att kunna tro . . . De inbilla sig att vilja
är tillräckligt! . . . och det dråpligaste är att de inbilla sig
tro med sitt förstånd. Vad, som mer än allt annat förvillar
mig, är det falskt religiösa; fromleri och oäkta mysticism få
mig att tvivla på att det finns en sann religion. De ana icke,
de bigotta, allt det onda, som deras exempel kan göra dem,
som i sanning törsta efter den sanne Guden; de ana icke, i sin
belåtenhet, att de ofta själva äro en orsak till förtörnelse . . .»
Visserligen har André Gide senare (och framför allt i de
autobiografiska anteckningarna Si le grain ne meurt)
avslöjat, att hans främlingsdöme även hade andra och mera
speciella grunder. Den tidigt anammade vissheten «Je ne
suis pas pareil aux autres» bottnade i temperamentsdrag och
begär, vilka ej mindre än de religiösa anfäktelserna pådrevo
hans isolering. Dessa sista stå emellertid i ett aldrig upplöst
samband med några väsentliga problem i Gides diktning;
André Walters funderingar, negationer och åstundan behålla
mycket av sin dragningskraft i Les Nourritures Terre
stres, i La Po rte Etroite, i La Symphonie Pas
torale. Och den självkaraktäristik, som inledningsvis
anfördes, är knuten till ett i dubbel mening särla samtal
med Paul Claudel om Gides själ och dess eventuella fräls
ning . . .
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
