Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S. Neander-Nilsson: Påve Pius XI:s utrikespolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Påve Pius XI: s utrikespolitik.
visat sig mera böjd att framhäva den särställning i förhål
landet till Kyrkan, som Italien enligt traktaten av den 11
februari 1929 kommer att intaga, än man har känt sig manad
att ur allmän synpunkt diskutera den lyckosamma vatikanska
utrikespolitiken, där konkordatet av samma datum endast
tills vidare betecknar det sista kapitlet. Det är endast ur den
synpunkten man kan förstå anledningen till alla de ändlösa
resonnemangerna, om vem som har vunnit mest på denna
kyrkopolitiska affär påven eller Mussolini. För den som
ser fredsfördraget i ett av dess egentliga stora sammanhang,
som jag här har nämnt påvemaktens europeiska politik
löses emellertid icke problemet med denna enkla kramar
jargong. Svaret på frågan torde nämligen kräva ett vidlyftigare
resonnemang än så ett resonnemang, varav det skall bli
klart, att Mussolini har vunnit, därför att varje regering över
ett katolskt folk måste vinna på en fred med Kyrkan och
att påven har vunnit, därför att varje avslutat konkordat eo
ipso innebär en seger för påvemakten.
Det gäller dock visserligen icke som en allmän regel,
att antalet underskrivna kontrakt under en påves regering
kunna tagas som måttstock på den större eller mindre fram
gång, han har haft i sin utrikespolitik. Påvepolitiken upp
visar som sin särskilda egenhet en långsamhet i tillvägagångs
sättet, som bör vara särskilt märklig att observera i en tid,
då även så till synes stabila politiska skapelser som riken och
stater uppstå, utformas och försvinna igen inom loppet av
några årtionden. Kyrkan är däremot evig och oföränderlig,
och har därför alltid tid att vänta och har alltid gott om tid.
Det torde emellertid icke kunna förnekas, att påve
Pius XI :s utrikespolitik åtminstone hitintills också vad
antalet av de underskrivna konkordaten beträffar har visat
sig framgångsrik ja, t. o. m. så framgångsrik, att om det
fortsätter i samma takt ännu ett decennium, så bör man
kunna börja diskutera, om väl den katolska kyrkan någon
sin under sin historia har varit lika stark som nu. Säkert
är det väl, att t. o. m. i detta år 1929 innehar Kyrkan en makt
ställning i Europa, som den näppeligen har ägt sedan re
formationen. Alltsammans detta är emellertid inte Pius Xl :s
verk, även om det i sällsynt hög grad har varit honom för
unnat att se denna Kyrkans nyvunna styrka manifestera sig.
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
