Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Den unga dikten i Sverige - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe.
En annan företeelse av intresse i ung svensk lyrik är
arbetardikten, representerad främst av Dan Andersson
och Harry Blomberg. Det förefaller oss emellertid all
deles uppenbart, att dessa diktares program är alldeles för
magert och deras intellektuella utrustning för torftig, för att
man hos dem med någon större framgång skulle kunna ana
lysera fram tidstypiska tendenser. Här måste emellertid också
ett ord nämnas om en annan typ diktare, som man verk
ligen på sina håll hälsat som just sin generations förspråkare,
den grupp skalder som man efter genrens mest typiska och
fulländade diktverk skulle kunna kalla «de besegrade». Ty
pen är tidigare och med stor bravur företrädd i vår litterära
kritik av den illusionsfrie skeptikern och nihilisten Olle Holm
berg. Det är betecknande, att just denne kritiker med sär
skild värme eller då detta begrepp egentligen icke kan an
vändas på tal om hans kritiska värderingar med särskilt
intresse hälsat två skalder som Sigfrid Lindström och
Hjalmar Gullberg. Den förstnämnda ger i sin sparsamma
diktning lika cyniska som välformade uttryck för sin pessi
mism, sin passiva håglöshet. Titeldikten i hans bok De be
segrade bör citeras redan därför att den är en sällsynt
gripande och stark bekännelse; man kan också här efter vår
mening tydligare än på något annat håll lära känna en men
talitet, som visserligen har ett ofrånkomligt samband med
krigsårens svarta minnen och outplånliga intryck, men som
dock hör till de företeelser i vårt andliga liv som måste och
komma att övervinnas:
Den vapenlycka, stridens gud förlänt
åt fienden, var inte oförtjänt;
de hade knappt så mycket folk som vi.
Vi stod ej efter dem i tapperhet,
men de sköt bättre, deras eggar bet
när våra krafter inte mera stod bi.
Välv ingen minneshög, res ingen sten
på ängen, där omsider våra ben
skall gömmas, sedan korparna fått sitt.
Vårt namn skall ej till senfödd släkt gå fram;
vi vann ej ära, ådrog oss ej skam;
vår rätt är glömska; det är jämnt och kvitt.
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
