Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - E. Bendz: Jacques de Lacretelle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Bendz.
frisk och onött glosa, som i en stavelse uttrycker just den
enkelhet och finess, den konstnärliga behärskning vi beundra
hos Lacretelle och samtidigt anger hans begränsade genre
den korta psykologiska romanen som ram för en analys av
i allmänhet morbida eller sällsamma själstillstånd och med
huvudvikten lagd på utvecklingen av ett inre drama, snarare
än på händelseförloppet.
Lacretelle har f. ö. i Amour nuptial tillagt den ano
nyme berättaren åtminstone i dessa delar identisk med
honom själv en del uttalanden, som belysa hans tankar
om romanförfattarens konst och hans egna metoder. Det
heter här bl. a.: «. . . . långt innan jag funderade på att
skriva, hade jag, vare sig av noggrann vana eller misstro
mot andra, alltid sökt uppdaga den innerst liggande tanken
genom att loda deras och mina handlingar.» Vidare: «Jag
önskar bli uppfattad som en intellektuell romanförfattare; ej
att skriva tendensromaner, utan sådana, i vilka personernas
yttre tillvaro ej väger mera än deras inre liv.» Det nödiga
komplementet till dessa små förtroenden följer i några rader,
som ge en antydan om vilken riktning hans intresse för
detta «inre liv» gärna får: «... varje motiv antog för mig
formen av ett fall; ett fall, vars värde berodde på dess säll
synthet eller dess oförklarliga dunkel.» Något tvivel om den
exakta tillämpligheten av dessa tre uttalanden på den av
lyssnare av många sargade själars mörka hemligheter, som
gett oss Jean Hermelin, Marie Bo nifas och Pao 1 a
Ferrani kan väl ej förefinnas. Men möjligen tarvar den
knapphändiga skiss jag här med hans egen tillhjälp tecknat
av förf:s förhållande till sina motiv att utfyllas på en punkt.
Det är slående att hans analys av även mycket subtila
sinnestillstånd och invecklade problemställningar lämnar ett
intryck av klarhet, reda och sammanhang. Hur är detta
möjligt? Hur kan det i sig själv gåtfulla och intrasslade
framstå som uppenbart och enkelt annat än genom en konstlad
process, en syntes, ett urval, d. v. s. en yttring av individuellt
godtycke, en förvrängning av sanningen? . . . Det är i själva
verket just vad en (djupast av andra anledningar) ovänlig
kritik har förebrått Lacretelle och vissa yngre romanförfattare,
som i stort sett följa samma väg. Man har talat om en
«sammanträngdhet i skildringen, en avsiktlig nakenhet och
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
