Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Större uppsatser - Théâtre français och Rachel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rachel, hvilken jag först lärde känna i Berlin såsom Phädra; jag
förnyade sedermera i Paris bekantskapen med den utmärkta
aktrisen, såsom Yirginie, Roxane och Adrienne Lecouvreur. Hvem hade
kunnat tro, att denna då för tiden så energiskt verkande kraft,
denna efter allt utseende outtömliga källa af dramatisk eld skulle
uttorka så snart! Men ödets dom är fälld; hvad vi hafva att säga
till uppskattande af hennes ovanligt själfulla spel, blir nu endast
ett bidrag till hennes nekrolog. Virginie, af Latour de S:t Ybars,
är, utan att just strängt binda sig vid de tre aristoteliska
enheterna, ett stycke i Racines och Corneilles smak. Det har intet
högt värde, men det låter se sig; och det storartade i det
forn-romerska ämnet har åtminstone ej genom skalden rönt en alltför
andefattig behandling. Språket är ädelt, handlingen lefvande. Skarp
karaktersteckning saknas visserligen här och der.
Mellanakts-mu-sik förekom alls icke, emedan platserna i orkestern voro upptagna,
så ofta Rachel spelade. Jag satt alldeles framföre i les sattes
(Forchestre, så att icke ens den minsta skiftning i hennes
min-och åtbörds-spel gick förlorad för mig. Skrynkor och fåror
började utöfva sitt välde till och med på detta marmorlika anlete.
Dessa spår af en tilltagande ålder, som eljest bruka tidigast röja
sig på pannan, förckommo emellertid här mera i de nedra partierna
af ansigtet. Derjemte började också den fint formade näsan att
framträda något för skarpt; men nacke, armar, det smärta lifvet,
de sköna, rika, korpsvarta hårflätorna verkade ännu fullkomligt så.
tjusande som det eldsprutande, genialiska ögat och den af oändliga
modulationer mäktiga organen, med hvilken hon blott
understundom på ett alltför utmanande och kokett sätt paraderade för
cla-qörerna. På det hela fann jag äfven efter denna roll, som
huf-vudsakligen sätter de vekare känslorna i rörelse, det förut i
Berlins kritiska kretsar öfver den stora artisten nästan enhälligt fällda
omdömet bekräftadt: att, ehuru oöfverträfflig hon var i
enskildheter, måste dock hela hennes genre betraktas såsom en förfelad
produkt af vår tids, på villospår stadda skaldekonst, som,
hufvud-sakligen utgående från Frankrike, öfverallt söker undergräfva den
ädlare konstsmaken. Att verka genom de bjertaste kontraster,
således i spelet lägga an på den yttre effekten: det är valspråket för
detta spelsätt, som man väl kan finna pikant, men som hvarken
motsvarar skönhetens eller sanningens lagar. Så t. ex. grät
Rachel denna afton mästerligt; men hon framfor mot förföraren
Ap-pius Claudius med en så vilddjurslik ilska, att man med rysning
vände sig bort från detta uppträde. Emellertid förstås det af sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
