Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Biografier och karakteristiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla möjliga gestalter gjorde likväl intet afbräck i hans litterära
arbeten. Till bevis, att han utom sjöromanen äfven förstod att
behandla andra litterära ämnen, beslöt han att försöka sig i den
historiska romanen, att uppträda som medtäflare med Walter Scotts
popularitet, och skref i denna genre: 99Latréaumonf9, "Jean
Cavalier", 99Le marquis de Letorières" och "Le Commandeur de
Malte99, hvilka först utkommo i revyer och jurnaler; ty vid denna
tid börjades romanföljetongen i dagbladen, och Eugène Sue bief
snart en af de vanligaste skaffarne dertill. Slutligen försökte han
sig äfven i sederomanen, och "Arthur", "La Cauoaratcha", 99
De-leytar", "Uhotel Tjambert" och "Mathilde" voro försök i denna
väg. Den sistnämnde romanen vann snart ett synnerligt bifall för
dagen ; ty obetänksamma pratmakare hviskade beställsamt i örat på
en hop sysslolösa personer, att vissa personer i denna roman voro
efter naturen tecknade målningar, samt att hjelten deri var ingen
annan än en för sina rubler och sin prunkande bojarstolthet i
Paris af alla stånd och af allt folk känd utländning.
Hufvudredaktören af ”Journal des Débats”, Bertin, som hört
så mycket talas om "Mathilde" hvilken utkom såsom följetong i
”La Presse,” började nu underhandlingar med Sue, hvilka hade
till påföljd, att författaren till "Mathilde" lofväde utarbeta en
roman för följetongen i ”Journal des Débats.” Och verkligen blefvo
kort dercfter de förnäma prenumeranterna af denna journal
uppvaktade med "Mystères de Paris" Man skulle hafva trott, att denna
nya osnygga och salthaltiga själaföda skulle på de vid Sacy’s
luttrade skrifsätt och Jules Janin’s öfversockrade stil vanda sinnena
verka ungefär som westfalisk skinka och groft rågbröd på en svag
mage; men nej! Den blef smakligt förtärd och herrligt smält.
Några mera grannlaga personer yttrade sig väl i den goda smakens,
den goda tonens och det goda skriftspråkets namn emot denna bjerta
och krassa sedemålning; men de uträttade ingenting, och den, som
de trodde, blott till pöbelns förnöjelse skrifna romanföljetongen blef
en njutning för alla salonger och boudoirer. Då kapitlet om
notarien Ferrand och den sköna Cecile kom i ordningen, blef
berättelsen så stygg och anstötlig, att Ludvig Filips annars så tålsamma
regering besinnade sig ett ögonblick, om den skulle tillåta
fortsättningen. Hittills hade Eugène Sue med sina romaner icke gjort
sådant uppseende, att hans medtäflare för hans skull hade behöft
tillbringa nätterna i sömnlöshet; och till och med i mängdens ögon
stod han ännu långt bakefter en Frédéric Soulié och isynnerhet
Alexandre Dumas. Men Pariser-mysterierna med det uppseende, de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
