Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Biografier och karakteristiker - Lord Palmerston
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den nyaste Pariser-konferensen. Pariser-freden blef genast efter
afslutandet ”oriktigt förstådd.” Palmerston lät stolt förklara, att
hans nttolkning var den riktiga och att en ny konferens deröfver
var onödig: hofvet i Petersburg var om denna sak återigen af
annan åsigt än den till ”meningar” berättigade Palmerston och
yrkade på en ny konferens. Napoleon understödde denna
Peters-tmrger-åsigt och bragte derigenom i och med detsamma den genom
gemensamma lagrar, strumpebandsordnar m. m. invigda och
befä-stade alliansen i baklås. Palmerston, förbittrad deröfver, hämnade
sig genom allians med det onda, mångtungiga ryktet, hvilket
genom Englands fria press och genom diplomatiska konstgrepp måste
utsprida, att Napoleon blifvit förryskad och att fruntimmerna inom
den ryska kejsarfamiljen reste omkring för att likaledes
fullkomligt förryska hela Europa. ”Moniteuren” protesterade mot dessa
melodier ur Palmerstons ryktes-basun och lät förstå, att alliansen,
ja Europas fred stod på spel. Palmerston, efter Russell den
”engelska” ministern, blef derigenom åter en rysk, likasom ”Spionen
mot sin vilja.” Ryssland vann genom sitt diplomatiska fälttåg på
en gång fördelar i Europa för Pariser-konferensen, hvilken med
några lyckliga uttolkningar så temligen åter omintetgjorde lagrarne
vid Sevastopol och den för England ”ärofulla” freden. Men äfven
hemma är Englands premierminister icke utan sina bekymmer.
Lord John Russell, som från Wien hemkom ”för evigt moraliskt
död”, oroade till den grad premierministern Palmerston, att denne
hösten 1856 reste till Liverpool och Manchester för att utbedja sig
bomullslordernas protektion. Lord John har längesedan åter
uppstått från de döda; ”moralisk död” är i sådana kretsar knapt mera
möjlig. Bland de engelska regerande familjerna är aldrig fråga om
moral, aldrig om Englands heder, utan blott om behörigt
deltagande i köttgrytorna. Lord John och hans anförvandter, den stora
ministerfamiljen Bedford, för första gången utesluten från en
minister, hvars hufvudman såsom den otillförlitligaste och
motsägelsefullaste af alla diplomater derjemte uppför sig såsom hufvudman
för ett liberalt Whigkabinett, äro längesedan i harnesk för att
hämnas och rädda den kränkta familj- och whigäran. I sessionen
1857 blir en reformbill nödig, hette det; här är lord John alldeles
oumbärlig, einedan ingen kan så väl qväfva den i födseln som han.
P. vilie hjelpa honom upp och sätta honom i Öfverhuset; men han
ville alldeles icke ingå på denna ”ärofulla förvisning”, och ännu
mindre låter hufvudmannen för den rikaste familjen och för Whigs
”insnärja” sig eller förflytta sig ens till det högsta embete vid ko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
