Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Större uppsatser - En blick på Samtidens religiösa rörelser, med särskildt afseende på Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
protestantism, som är en nagel i ögat för den gamla renhåriga
mo-saismen. Det gifves äfven en muhamedamk protestantism; och det
påståendet synes, allt sedan det sista orientaliska kriget, ej vara
för mycket vågadt, att densamma för närvarande representeras af
sjelfva sultanen på den turkiska thronen, hvars renlärighet numera,
— sedan han af sina europeiska bundsförvandter låtit förmå sig
till vissa med koranen oförenliga eftergifter, och sedan han ytterligare
såsom vängåfva emottagit och fällt mycket fördelaktiga utlåtelser
öfver de kristnas bibel, — lärer förefalla de gamla dervischema
temligen misstänkt. Men under det protestantismen sålunda vinner
ett visst utrymme äfven inom hjertat af den urgamla
kristendoms-förnekarens, Turkens, länder, tyckes dock denna vilja hämnas
detta ingrepp med att hafva bestått uppränningen till en splitter
ny sekt inom kristendomens sköte, nemligen mormonismen.
Otvif-velaktigt eger ”Mormons bok” närmare förvandtskap med Al koran
än med Bibeln, i allt hvad som ej för sken skull är ordagrannt
af-skrifvet ur den senare. Rösten är Jacobs, men händerna äro
Esaus. Bokstafven är i åtskilligt kristelig, men andan är
muha-medansk. Turbanen tyckes vara det enda, som saknas hos dessa
kristliga araber, irrande kring och kanske snart fdrdrifha från den
stora saltsjöns öknar, för att göra dem till fullkomliga moslems.
Det turkiska karakterstecknet, ett utbildadt harem, sakna de
åtminstone icke, ej heller sin profet, ej heller sina himmelska
hou-ris. Josef Smith var en amerikansk upplaga af en Muhamed,
visserligen icke mindre ockrande på de halfbildade yankeernas
vantro, än den senare på sina råa arabers. Vantron var icke blott
det 7:de århundradets folkkostym, den har äfven visat sig vara det
nittondes. Att mormonismen på så kort tid vunnit ett så otroligt
anhang, skulle vara vårt tidehvarfs största gåta, om icke alla
sådana gåtor längesedan hade vunnit sin lösning i menniskonaturens
okufvade sinlighet, alltid redo att sluka äfven det gröfsta lockbete,
en någorlunda talangfull förförare med ett djerft grepp dristar att
kasta henne till mötes. Emellertid tyckas dessa de sista dagarnas
helige, numera anfallna af unionens ordnade trupper, vara bragta
i ett trångmål, ur hvilket de svårligen i längden torde reda sig.
I krigiskt mod lära de icke brås på det folk, som följde Muhameds
fanor. Brigham Young blir dock icke annat än ett misslyckadt
exemplar af den ”store profeten”, hvars härförarekonst icke lärer
gått i arf på sådana äfventyrare, som blott i fanatismens konst
mäkta mäta sig med sin arabiska föregångare.
Om mormonismen visar oss en företeelse, som skulle det re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
