Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Större uppsatser - En blick på Samtidens religiösa rörelser, med särskildt afseende på Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu sporadiskt flägtande, men som alla blåsa &t frikyrkans håll.
Att de separatistiskt missnöjde, statskyrkans afsvurne fiender, för
det mesta äfven äro religionsfrihetens härolder, kan således icke
förvåna någon. Konventikelmakare och proselytmakare i alla
rikets hörn stämma i chorus in med dem. I deras led rangera sig
religionshatare, fritänkare och politiskt radikala af alla färger.
Ropet, som de gemensamt uppstämma, är: korsfäst statskyrkan! —
bort med konventikelplakat och landsflyktI — ned med ett
privilegier adb presterskapl
Detta rop blef så högljudt, att det gaf echo emot den svenska
konnngathronen 5 och detta echo vände derifrån tillbaka i form af
ett kungligt religionsfrihetsfär slag. Den gamla statskyrkans
vänner funno sig nu öfverflyglade både uppifrån och nedifrån.
Religionsstriden öfvergick till ett riksdagsgräl; den måste nu fram på
den parlamentariska arenan. Det nya beslutet om riksståndens
gemensamma öfverläggningar på ett rum tycktes enkom vara
tillkommet för att göra den sträckbänk så mycket ledvridande som
möjligt, på hvilken nu den religiösa frågan skulle stupas. Adel,
pre-sterskap, borgare och bönder, för första gången samlade på
gemensamt öfverläggningsrum, utgjorde nu de fyra, i anseende till den
nya sammansättningen ännu mot hvarannan gnisslande, kugghjulen
i den häcklingsmachin, på hvilken en fråga af himmelsk natur
skulle genomhäcklas. Riddarhussalen liknade en brokig
tornerings-bana, der lansar brötos både för och emot det kungliga förslaget.
Omröstningsurnan måste slutligen fram, stånd för stånd. Tvänne
riddarhusrösters pluralitet afgjorde för den gången frågan i
gam-malkyrklig rigtning. Var det då så särdeles kyrkliga händer, som
inlade de båda afgörande rösterna? Låtom oss tänka oss
möjligheter! Det kan ju tänkas, att några händer, som nyss gjort
underdånighetens ”halstecken” i frimurarenas lekstuga, nu roade sig
med att — kanske också endast på lek — bryta halsen af det
kungliga förslaget. Det föll för den gången på fullt allvar; men
nederlaget var dock icke mycket olikt en seger. Omröstningen var
förmodligen af gengångamatur; ännu en gång torde komma att
röstas öfver samma fråga. Hvad utgången då kan blifva, mäktar
ingen så noga förutsäga. Likväl tycks det som om en institution,
egande en så ringa pluralitet i nationalrepresentationens sympatier,
icke vidare skulle kunna hafva lång framtid för sig och knappast
är värd någon sådan. Om statskyrkan blir stående, nog skall hon
gifva både ämne och utrymme till heta strider; faller hon, så skola
icke heller striderna uteblifva på hennes graf. Menskligheten är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
