- Project Runeberg -  Samtiden. Skildringar från verldsteatern / 1858 /
511

(1858-1859) With: Martin Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Biografier och karakteristiker - Heinrich Heine

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jad. Voss och öfriga skalder hade skildrat.*den idylliska
skönheten af inskränkta sedesamma förhållanden i så älskvärda färger;
Heine ådagalade det tråkiga i dylika lefnadsomständigheter och
väckte längtan efter oerhörda kolossala laster. Man gladde sig
åt att se samhällets uselhet i ett lysande skimmer; man fröjdade
sig öfver den dyrkan, som nu egnades det, som förr blifvit
för-dömdt, och öfver det hån, hvarmed nu det bemöttes, som mail
förut tillbedt. Detta hade dock ej sin grund i en till det inre
för-derfvad natur, utan i vedervilja emot det ihåliga i de hittills så
öfliga fraserna. Hvarje brytning med en auktoritet är förenad med
klandervärda företeelser; klandervärdast är fräckheten hos den nakna
subjektiviteten, som lösgör sig från den lag, som ger henne ensam
borgar-rätt i andens rike, och förhäfver sig i sin oblyga naturlighet.

Aldrig har väl en författare med så oaflåtlig efterhängsenhet
sysselsatt verlden med sin person, ej heller någon framställt sin
personlighet i så vidrig dager, som Heine. Han hade ingenting
emot att jemföras med Byron; en gång hade han till och med det
infallet, att han i alla fall vore mycket dygdigare än den engelske
lorden. Byrons skepticism sätter sig öfver flera former i det
gamla Englands stela sedlighet, men icke öfver hederns i naturen
in-skrifna lagar. Den gråtmilde Falstaff deremot förledes till de
största dårskaper af sin farhåga att låta ertappa sig med en sann och
varaktig känsla. Om han ett ögonblick ansåg för nödvändigt att
ådagalägga styrkan och innerligheten af sina känslor, att klaga,
att han är öfvermåttan olycklig, emedan han icke kan vara
öfver-måttan lycklig, — att hans hjerta brustit vid Agathas, Beatrices,
Cecilias m. fl:s trolöshet; så blygs han strax derpå och öfverraskar
oss med någon oanständighet för att för all del icke bli misstänkt
att mena allvarsamt med historierna om sina hjertelidanden. Om
han har ögonblick, som påminna om fruktan och hänryckning, så
gör*han dem genast om intet medelst en ironi, som upplöser det
knapt tillskapade i dess atomer. Han tror och älskar blott för att
på ett onaturligt sätt begabba sin tro och sin kärlek. Bå
mångfaldig och liflig än den glans är, som strålar emot honom från
verlden, har dock denna verld för honom ingen inre kärna, der*
före, att just detta fattas hans eget hjerta, — och skimret var
blott ett fosforescens af förruttnelsen. Heines fantasi är en
hastigt uppflammande låga, som förtär sig sjelf. Känslans djupa,
starka andetag går hos honom förloradt; och hann ironi är ett
tecken till svaghet, ett bemantlande af bristen på större
bildnings-formåga; den upphäfver icke sentimentaliteten, den gifver åt denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:52:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samtidens/1858/0511.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free