Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle kunna uppnås. Det har ej lyckats förf. att f& se denna
”Inbjudning.”
Den hederlige, trosvarme och frimodige biskop Balle hade nu
dragit sig ur striden och nedlagt sitt embete. I ett fjerdedels
århundrade hade han varit ”virkelig Biskop i Själland”, hade sett
opp med sina underlydande presters både lära och lefverne, hade
som en verklig troshjelte alltid kämpat en god kamp, hade aldrig
försummat något tillfälle att vittna mot tidens andelösa fritänkeri
och hjertlösa spetsfundighet. För att utföra sin ”embetsgeming”
hade han uppoffrat sig helt och varit ”trogen i allt Guds hus.”
Lärdom och snille har man förnekat honom, men han var lärd nog
att möta kristendomens fiender; och hans bekanta arbete: ”Biblen
försvarar sig sjelf’ angifver redan genom sin titel, att han slagit
läger på orubblig grund, att det var med andans och kraftens
bevisning han förfäktade evangelii grundsanningar. Mot ett sådant
”sanningsvittne” borde, tycker man, sådana ihåliga andar som
Hor-neman, Horreborn och ”gamle Clausen” ingenting kunnat betyda;
men tidsandan var så ytlig, så tom på religiöst innehåll, så
förälskad i sin egen eländighet, att deras röster vunno gehör.
Strömmen gick nu en gång bakvändt, men i full fart; och den skulle
gå så länge, tills den stötte mot ett berg som var den för högt att
öfverstiga. Det berget var N. F. S. Grundtvig. Ännu en yngling
till sin lefnadsålder, men en man i visdom och kunskap,
öfverläg-sen ej blott genom-snille, vetande och konst, utan genom det som
mer är, genom en verldsbesegrande Christustro och genom lefvande
hopp, satte han sin hela personlighet emot den liäijande flodens
anlopp. Och här måste de stolta böljorna sätta sig.
Ännu alltid sysselsatt med nordens forntid, hade G. allt mer
fördjupat sig i fädernas djupsinniga guda- och hjeltesagor, i hvilka
han fann mera sanning, mera lif och anda än i tidehvarfvets
kyliga upplysning. Det var icke blott poesiens eviga företräde
framför prosan, det var kraftens framför slappheten, det var djupets
framför ytligheten, det var inspirationen framför den beräknande
slutkonsten, som i hans föreställning lyftade ”Nordens Hedenold” så
högt öfver ”Dögnets magtlöse Slägt.” Sin samtid ville han skaka
genom att låta förfädrens skuggor gå öfver skådeplatsen, men icke
blott skaka, han ville ock väcka sina landsmän till medvetande af
det ursprungliga nordmannalif, hvarifrån de två gånger bortkommit,
först genom papismens olycksaliga inflytelser och sedan genom
rationalismens. Emellan kristendomens urkunder och Eddalärans my-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
