Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller presterna, kunde komma att umgälla sitt företag, icke att
hafva hållit denna predikan, men att ”hafva utgifvit den från
trycket” (!). Mot ”talets hufvudsatser” hade Fak. ingenting att invända,
tvärtom vore de hos ”en blifvande religionslärare” fullt berättigade,
men att kandidaten offentliggjort detta tal och derigenom visat brist
på grannlagenhet, det vore klandervärdt. Hvad åter klagoskriften
angick, vore den orimlig och berodde påtagligen af ett missförstånd.
Ty ”när en moralist målar en tidsålders skaplynne, när han t. ex.
skildrar tidens öfverhandtagande förlustelsesjuka, menar han derför
icke, att enhvar är nedsänkt i detta förderfvelsens svalg. Våra
kyrkofäder och alla tiders moralister hafva tillåtit sig slika
allmän-neliga skildringar, från hvilka ett sundt menniskoförstånd måtte
begripa att undantag gifvas.” Så kunde det ej heller hafva varit
förf:s mening att med utgifvandet af sin predikan nedsvärta hela
presteståndet. Han borde således icke dragas inför domstol, men
deremot möjligen hafva förtjent en ”tillrättavisning, i fall icke hans
här bifogade förklaring äfven derifrån skulle befria honom.”
Förklaringen af Grundtvig, daterad d. 5 Juli, gick derpå ut, att ”det
aldrig var eller kunde vara hans afsigt med dimisspredikans
utarbetande , hållande eller utgifvande att förnärma eller nedsätta
hvar-ken det andeliga ståndet eller enskilta individer.”
Biskop Miinters betänkande var långt ifrån så skonsamt som
teol. fakultetens. Sjelf rationalist på samma gång som högkyrklig
och förnäm, kunde han ej lida en så deciderad lutheran och en
sådan demokrat som Grundtvig. Han fann det i högsta grad
oskickligt af ”en ung, väl med talang begåfvad, men ingalunda mogen
man att vid sitt första uppträdande på predikstolen utbryta i
förebråelser mot dem, hvilkas embetsbroder han Önskade bli.” Det
vore ”en tom deklamation, utan bestämda idéer och utan ordning,
i den skolas ande, som nu begynner utbreda sig öfverallt, icke till
båtnad för den protestantiska kyrkan, enär mysticism är dess
grundval” . . . ”Den unge obeskedlige zeloten borde antingen som
kandidat inställas för biskopen eller som alumnus på Valkendorfs
col-legium för konsistoriet och erhålla en skarp och allvarlig
tillrättavisning.” Med biskopen instämde universitetsdirektionen, som då
utgjordes af 0. Mailing och J. G. Moldenhawer, två temligen klena
teologer. Saken skulle således behandlas som ett disciplinärmål.
Dermed ingalunda belåten, hade Grundtvig, så snart han fick veta
hvad vederbörande tillstyrkt, gått direkte till kungen och begärt
att hans sak måtte bli offentligen och enligt gällande lag
behandlad. Han infann sig således ej, då han i November 1810 blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
