Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blef således G. redan följande året af kungen förflyttad från Prästö
till ”Vår Frelsers Kirke” i Köpenhamn, från kyrkoherde på förra
stället nedsatt till ”Kapellan” på det senare. ”Så stod jag dåV,
skrifver han i ofvan åberopade skrift Om Religionsfrihed (ett
sup-primeradt manuskript) ”från 1822 som prest i hufrudstaden och hade
nu ändtligen, men NB. blott genom Majestätets synnerliga nåd, ef*
ter en tolfårig kamp vunnit den presterliga religionsfrihet jag sjelf
åstundade, och som jag unnade enhvar.”
Emellertid fann Grundtvig sig ännu ej rätt hemmastadd i sin
embetsverksamhet; statskyrkans kyla inverkade så ofördelaktigt på
hans sinnesstämning, att han var nära att sjelf förfrysa, ja han
kände sig stundom till och med den lekamliga döden nära. En
djup svårmodighet tryckte hans själ, helst när han efter ett års
förlopp såg sig om och frågade: hvad har du med allt ditt ”arbete
i ordet och lärdomen” uträttat? hvad är frukten af din predikan?
Väl tröstade han sig dermed, att, Guds ord, ärligt och enfaldigt,
utan menniskokonst öch visdom predikadt, aldrig vänder fåfängt
tillbaka, men han såg dock dagligen så mycket för sina ögon som
tycktes bevisa motsatsen. ”Måhända var detta den hårdaste
pröf-ning, jag haft att genomgå”, skrifver han i Nytårsmorgen 1824,
”jag arbetade af alla krafter på en försvarsskrift för kristendomen,
och det arbetet var ingalunda förgäfves, ty det afslöjade
likgiltigheten deremot i mitt eget bröst, och med formen kunde jag aldrig
blifva tillfreds, ty hur torrt jag än begynte, blef den dock snart
så poetisk, att jag fann den otjenlig att visa sig på det döda haf;
då det omsider lyckades mig att iå den genomskinlig, såg jag med
förskräckelse att lifvet försvunnit, jpen kände tillika med glädje att
jag sjelf blifvit lefvande igen.” — ”Det var skillnaden mellan tal
och skrift, hvarandra motsatta såsom lif och död, som nu gick upp
för honom”, skrifver Helveg; ”det var som ordspråket lyder: den
gråter ej för guld, som guld aldrig egde, den insigten nemligen,
att det ej kunde hjelpa att uppgräfva forntidens guld, i kristligt
hänseende af bibelgrafven, eller i folkligt af gamla sagobrott, så
framt det lefvande källsprånget var tillfruset. Här framblickar ett
nytt ljus för siarens ögon, ett punctum saliens, hvarur skulle
utveckla sig hela denna lifskraftiga åskådning af ett ännu i kyrkan
förhandenvarande skaparord, som, af Herran en gång uttaladt, från
man till man, från slägte till slägte fortplantat sig oförändradt och
i hela sin ursprungliga pånyttfödande förmåga genomljudar kyrkans
alla tidehvarf. Detta i högsta bemärkelse ”lefvande ord”, detta
al-stringsrika, öfvermäktiga, af nåd och salighet öfverflödande eviga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
