Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Smärre uppsatser - Nya tyska skådespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ärbar, tysk maka, förstår att vinna konungen, att intaga och
beherrska honom; men denna idé låter skalden snart falla, och
skrytets patriotism uppträder nu osminkad, otyglad, utan någon
tråd till ämnets fullständiga genomförande, med en våldsamhet, så
löjlig, att pjesen som ett konstverk vore helt och hållet förfelad, om
den icke hade allmänhetens politiska sympatier att påräkna som stöd.
Den 8 Oktober bivistade vi i Berlin första representationen af
A. E. Brachvogels nya sorgespel Mondecaus *). Författaren af
Narcisse Rameau har öfverflyttat den pikanta anekdotens slående effekt
på det tragiska dramats område. Att genren med sina infall och
öfverraskande vändningar icke kan hafva eller uppnå kothurnens
höga stil, är begripligt och låter utan svårighet bevisa sig. Men
anekdoten, psykologiskt utförd, kan leda till själskonflikter af icke
blott teatralisk, utan äfven dramatisk verkan samt rikta
situations-målningen med ett nytt förråd af karakteristiskt färgade gestalter.
Den gamla jambstilen i tragedien skulle vi nästan önska
anekdotens slående verkan — Brachvogels sångmö deremot den antika
kothurnens högtidliga uppträdande, som icke blott och bart lägger
an på effekt och på dess uppnående uttömmer sina krafter. Att
Richelieu låter första uppfinnaren af ångmaschinen inspärras i
Öi-cetre såsom en vansinnig svärmare, är en tragisk epigramm på
geniets öde. Att kardinalen sedermera, då en engelsman råkat
komma under fund med hemligheten och vill använda den till sitt lands
fördel, skyndar till Bicetre för att återföra det misskända snillet
till ärans solbelysta höjder och bereda honom det erkännande, som
tillkommer hans förtjenster, men finner den stora uppfinningens
martyr försjunken i vansinne; och att läkaren vid detta tillfälle
uppmanar den mäktige statsmannen att lära vishet på dårhuset, är
en konflikt af situationer, sådana den moderna tragediens
sångmö i sin smärtsamma bitterhet ej kan uppfinna mera
skakande. Men dramat fordrar mer än pointer, momenter och
situationer: det fordrar en moralisk kamp; Salomon de Caus hemfaller
med sina grubblerier åt eländet, han kan ej verka i det borgerliga
lifvet och han är för mycket patriot, för att åt en lord sälja sin
hemlighet för en summa, som kunde trygga honom och hans hu-
stru för hunger och andra lidanden. Redan här raffinerar
Brach-vogel sitt ämne till den betänkliga grad, på hvilken man kan
tillämpa ordspråket: ”allt för hvass egg har gerna skåror.” Hans hjelte,
enligt historien sen infödd Elsassare, kan i dramat endast af
patriotism vägra att undandraga kardinalen och Frankrike sin uppfinning;
det är således blott en fras af behagsjukt effektsökeri, om han på
samma gång talar om ”sitt Heidelberg”, ”sitt Tyskland.” Den
sedliga konflikten med hans hustru, som han älskar, och från hvilken
han dock, emedan hon smädar hans vetenskap, skiljer sig — en
förträfflig slutakt af ständigt stegradt intresse — hade bort bilda
dramats tema; den hade bort fasthållas såsom tråd, om författaren af
•) Detta stycke lärer (Jan. 1859) förberedas till uppförande pä Mindre Teatern
i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
