Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A. (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som norm för den kristliga tron .... Lägger man härtill, att just
dessa artiklar utgöra fundamentet för all kristlig tro, så kan väl
svårligen någon kristen teolog taga förargelse deraf, om vi med
Melanchton slute: ”Den der okunnig är (än mer, lärer vrångt) om
dessa hufvudstycken: syndens makt, lagen och nåden, om honom
inser jag ej, huru jag skall kunna kalla honom en kristen; ty just
af dessa artiklar känner man Ohristus rättligen.”
När man nu läser dessa skrifter pro et contra och ser, huru
lugnt och gravitetiskt professorn går till väga, under det hans
motståndare skrifva med passion, vore denna olikhet förvånande, om
man ej hade förklaringen i den omständighet, att hvad som för
den ena sidan blott var ett intressant problem för den teologiska
vetenskapen, det var för den andra en lifsfråga, en salighetssak.
När motståndarne förebrådde C., att hans lära var okristlig,
bekymrade det honom föga. Deras polemik är ”ovetenskaplig”, der
är ”fullkomlig brist på vetenskaplig stringents”, det var hvad han
ständigt förebrådde dem tillbaka; och säkert var detta i hans ögon
det hårdaste tillmäle som kunde göras en teolog. Detta ådrog
honom emellertid en lika stor vinst som vedersakame en stor förlust:
i hans stridssätt såg allmänheten humanitet, i deras en
förkättrande ofördragsamhet. Ej underligt således, att han fick rätt och de
orätt. Hvad som ej litet bidrog att stämma allmänna tonen för
Olausen, var, att sjelfva Mynster tydligen lutade åt hans sida. I
en predikan 20:de sönd. efter Trin. ”Om den kristelige Viisdom”
uttalade han sig på ett ganska otvetydigt sätt emot Grundtvig,
hvars entusiasm aldrig kunnat anstå en så nykter och kall natur
som M. Åtta dagar derefter höll Grundtvig sin bekanta predikan
om ”Den kristelige Kamp”, med bestämd häntydning på den
Mynster ska. ”Må gerna”, säger han här, ”verldens prester och
profeter ropa: vi vilje hafva fred, fred med verlden, hvad den än må
kosta! Må de skörda verldens pris för mildhet och saktmod, för
visdom och kärlek, må de helga och välsigna verldens hat och
bitterhet emot oss, derföre att vi med Frälsaren vittna, att hennes
gerningar äro onda! Lugnt och frimodigt säge vi: Bröder! vi måste
och vi vilje hafva kamp i Herrans namn, vi vilje det ingalunda
derför, att kampen är behaglig, ej derföre att oss fattas den höga
kunskapen att det är långt makligare att, medan fienden rasar,
sitta med händerna i kors än att på öppet fält gå honom i möte;
nej, icke derföre vilje vi hafva kamp, utan derföre att vi se af
Herrans ord och af kristliga menniskors hela lefnadslopp, att kampen
är oundviklig, så framt vi ej som öfverlöpare (Krystere) vilje rym-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
