Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A. (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu ej hans lagliga rätt i det klafbundna Danmark. Derom måste
han kämpa i nya 20 år, innan religionsfriheten blef genom lag
befästad och antagen. Då Lindberg, så snart domen öfver G. blef
förkunnad, utgaf en ”Bedömmelse af Rettens Kjendelse og Dom i
Grundtvigs Sag”, en liten skrift, som med författarens hela skärpa
och klarhet, ej utan en nervös bitterhet, visade det fullkomligt
oefterrättliga sätt hvarpå saken af vederbörande alltigenom blifvit
behandlad, begagnade en af Rättens assessorer, den förträfflige N.
M. Spandet, Grundtvigs trogne medarbetare i så många år för
kyrkans befrielse, tillfället att afgifva den högtidligaste protest mot
hela proceduren, ställd såsom bref till Lindberg: ”Att den af
Clau-sen mot Grundtvig anlagda sak ej blef afvisad, gjorde mig mycket
ondt, icke derföre att jag trodde G. kunde ådömmas något straff
för de af Clausen öfverklagade utlåtelser, eller dessa anses
qvali-ficera sig till mortifikation, utan derföre att jag dels fann, hur orätt
det var, att en prest skulle underkastas injurieprocess för hvad han
gjort till uppfyllande af sin embetspligt, dels fruktade att
förkastandet af G:gs påstående om sakens ”afvisning” skulle förmå
honom att resignera, något som han också verkligen gjort. Ty
än-skönt jag ej kan ogilla detta hans steg, kan jag dock försäkra, att
jag deröfver blef innerligen bedröfvad, hvilket ej skall förundra
någon, när jag tillägger att jag i regeln hörde honom predika
hvarje sön- och helgedag, och hade ingen större glädje än den att
höra honom. Men var jag missnöjd med ”Kjendelsen”, hvarigenom
saken blef lagligen berättigad att hafva sin gång, kunde jag ännu
mindre förlika mig med slutdomen i målet, hvarigenom Grundtvigs
efter min öfvertygelse med allt fog fällda utlåtelser mortificerade
och han pliktfälldes för ett förhållande, som jag ej kan annat än
kalla ostraffligt, ja till och med i högsta grad berömligt. Denna
dom gjorde ett sådant intryck på mig, att jag, såsom ledamot af
den Rätt, som afkunnat den, straxt kände mig nödsakad att
offentligen förklara det jag deri icke hade någon del.” I samma skrift
yttrar Lindberg: ”Under den förutsättning, att landets samtlige
biskopar i det väsendtliga äro af samma mening som Clausen,
förklarar jag om dem samtligen, att de äro falska lärare, och kan
under inga omständigheter taga mina ord tillbaka.” Uppretad af
dessa Spandets och Lindbergs yttranden, angaf biskop Munter
Lindbergs skrift i Kongl. Cancelliet, hvilket ock pligtskyldigast
gaf, i konungens namn, så väl den förre som den senare en sträng
tillrättavisning. Prof. Clausen hade emellertid förfrågat sig både
hos universitetsdirektionen och i cancelliet, om han ej som embets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
