Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A. (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stöd häraf uttalar G. detta såsom sina kristliga grundsatser: ”Den
der förnekar det minsta af den kristna tron eller förnekar dopets
nödvändighet och beggederas saliggörande kraft, han är för mig
en okristen, hvad namn han ock må bära, och den der yttrar
förakt för Herrans bord, Herrans tjenst eller den hel. Skrift, han är
mig en separatist, med hvilken jag icke kan hafva broderlig
gemenskap; men den der vidkännes tron, böjer sig för de
grundkyrkliga inrättningarne såsom för Herrans bud och förer ett kristligt
lefverne, må för öfrigt vara så ”särsindet”, så barnslig eller så
sjelfklok, så Romersk-katolsk, så Zvingli-reformert han vill, i
honom ser jag en medkristen, en medlem af den ena kristliga
kyrkan och öfverlemnar till hjerteransakaren att bedömma, huruvida
han i grunden är hvad han synes vara” (1. c. VII, s. 233 f.).
Enklare och, om man så vill, barnsligare kunde väl icke
kristendomens konfessionella egendomlighet betecknas, men just denna
enkelhet blef skrift-teologien till en ”förargelse” på Bamma gång
som förnuftskristendomen till en ”galenskap.” Beggedera blygdes
vid en så enfaldig lära, och det hjelpte ej, att den af Grundtvig
med grundlig lärdom, jned snille — och anderikedom framställdes.
Hvad flera af kyrkofäderna icke blott antydt, utan påtagligen
bevittnat, hvad Lessing postulerat och Hamann enstädes medgifvit,
hvad Schleiermacher äfven på sätt och vis förutsatt såsom grunden
för ett allmänt-kristligt medvetande, hvad en samtida professor i.
Bonn, den bekante Delbrück förfäktade, det blef nu af Grundtvig
upptaget och motiveradt, men genom en så originell och bjert
af-stickande bevisning lade han det i dagen, att det väckte
öfverrask-ning till och med hos hans medarbetare Rudelbach, som deri fann
en ”vetenskaplig apostas från den teologiska taktik, hvari han icke
blott var uppvuxen, utan äfven djupt ingrodd” (Grundtvigs ord 1. c.
XIII, s. 187 f.). Af den teologiska vetenskapens dåvarande
målsmän helsades den nyss ”stationäre” Grundtvig numera som en
revolutionär; och en revolution skulle ock hans egendomliga åsigt af
kristendom och kyrka komma åstad, fastän icke ännu. Den
åsig-ten måste hafva tid på sig för att såsom ett ferment genomtränga
massan af de sedvanliga föreställningarne; trosregeln måste få ett
bättre bemul än det hittills, på den /¿¿te/w-historiska vägen, kunnat
vinna, ty på den vägen kunde man i evighet tvista om bekännelsen
på samma sätt som man grälade om antalet och autenticiteten af
Nya Testamentets apostoliska skrifter. ” Vetenskapligt läte sig
saken ej afgöra, men fo/r&liistoriskt och «¿«¿¿historiskt visst vore
det ju, att den tro, på hvilken vi äro döpte, med allt hvad vi lef-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
