Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A. (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gramse, men då de ej vidare kunde förderfva honom sjelf, vände
sig deras vrede mot hans medarbetare i Theol. M. Skr., hvilka nu
borde uppoffras. Detta smärtade G. så, att han rådde dem att
”utvandra, medan de ännu hade mod och krafter, vandra dit der man
åtminstone kunde ostraffädt skrifva likaså fritt för som emot
statens religion, något som väl läte sig göra öfverallt utom i
Danmark” (se ofvan anförde Grundtvigs [af censuren?] supprimerade
skrift ”Om Religionsfrihed”). I Augusti månad år 1828 upphörde
emellertid Theol. M. Skr.; och Rudeibach lemnade fäderneslandet,
kallad till superintendent i Glaucha i Sachsen, hvilket embete han
tillträdde i början af följande året. Så blef striden bekantgjord i
Tyskland, der de motsatta åsigterna förfäktades å ena sidan af
Rudeibach i Evangel. Kirchenzeitung och å den andra af teol. prof.
Hohlenberg i Köpenhamn, som allmänt ansågs hafva i Theol.
Studien und Kritiken, 1828, 4:de häftet, skrifvit protesten mot
Rudel-bachska artiklarne. Detta vållade, att striden åter ännu häftigare
uppblossade, under det G. för sin del dragit sig tillbaka från den
kyrkliga valplatsen, ”medan vreden gick öfver”, för att åter
fördjupa sig i statens och skolans historia. Emellertid skref han
predikningar för den troende församlingen, med hvilken han på detta
sätt meddelade sig, eftersom hans muntliga föredrag var afskuret;
och under loppet af åren 1827—31 utkommo i tre band hans
”Christelige Prädikener eller Söndagsbog”, en berrlig] samling af
trosvarma, förhoppningsrika och kärleksfulla, lefvande vittnesbörd
om Christus såsom kyrkans ende konung och herre, öfversteprest
och mästare. Här är det ock, han äfven tydligare och med mera
bestämdhet än i sina. förra predikningar upplyser menigheten om
”det Guds ord som icke blott följer med, utan ock skapar
nådemedlen och är derföre sjelf det stora, ständigt fortlefvande,
hemlighetsfulla nådemedel, lif och anda, som Herren derom vittnar”
(Christelige Prädikener III, s. 59). Denna predikosamling är det
väl egentligen, som gjort G. populär i församlingen, derigenom
hafva hans egendomliga lifskraftiga idéer om kristendom och kyrka
trängt ned till folket och gått in i danskarnes och norrmännens
(hvarföre iclfe äfven i svenskarnes?) religiösa medvetande, såsom
en andelig makt, hvilken alltmer måste göra sig gällande, ju mer
den kom i konflikt med den dittills gängse predikometoden,
hvilken antingen betade på den sega ortodoxismens upptrampade
ler-fält eller ock dref omkring på den flacka rationalismens förbrända
sandhedar. G. förde hjorden in på evigt grönskande ängar och till
de lefvande brunnar, som aldrig upphöra att vatten gifva. Med hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
