Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Större uppsatser - Nikolai Frederik Severin Grundtvig. Af P. G. A. (slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drad, instiktelseorden likaså, försakelsen i sitt ursprungliga skick.
För detta allt har väl danska kyrkan närmast att tacka Grundtvig
och hans vänner, hvilka så manligt förfäktat de äkta liturgiska
klenoderna mot den stormlöpande moderna vandalismen. Denna
hade på 1830:talet gått så långt, att t. ex. stiftsprovsten Clausen,
när han döpte, ej blott utelemnade korstecknet och exorcismen,
utan ock förändrade abrenuntiationen och apostoliska tron, äfven
der baptizandens fader uttryckligen förbehållit sig, att ”Dåbspagten”
skulle bli fullständigt upprättad med hans barn. Det var vid ett
sådant tillfälle, som den myndige prosten låtit helt sonica ur
kyrkan genom en kyrkobetjent utkasta en af faddrarne, som svarat
nej i stället för ja vid dopfunten! Då hade Grundtvig utgifvit sin
bekanta skrift ”Om Dåbspagten, i anledning af H. C. Clausens
Barnedåb og offentlige Erkläring”, hvilken föranledde en Kongl.
Besol. af d. 22 April 1834, deri hvarje afvikelse från ritucdet
strängligen förbjöds. Ungefär vid samma tid utkom teol. licentiat
J. F. Fengers afhandling ”Om Forsagelsen og Exorcismen i den
gamle Kirke”, hvarigenom förf. dels framlade den stora skillnaden
dessa 2:ne stycken emellan, dem vedersakarne gerna velat
sammanblanda, dels af kyrkofadernas vittnesbörd bevisade försakelsens
nära förbindelse med dopet. Deremot hade prof. Clausen med stor
häftighet skrifvit ”Om Djävlelären og Djävleforsagelsen” och
förklarat den Grundtvigska asigten deraf för en ”uhört og uhyre
På-stand”, något hvarom hans svåger, pastor Stenersen Gad äfven
förenat sig i en liten skrift ”Om liturgisk Frihed.” D:r Mynster
sjelf, numera biskop, hade verkligen ställt sig på den
moderniserande sidan, förklarande hela den liturgiska frågan mera för en
”Smagsag” än för en trosfråga. Men, som sagdt är, alla dessa
försök strandade mot Grundtvigs ”Kirkelige Anskuelse” af frågan
och mot den energi, hvarmed den förfäktades, och detta är icke
den minsta af G:gs förtjenster om danska kyrkan.
Den 8 Sept. 1858, Grundtvigs 76:te födelsedag, skänkte hans
”frivillige Menighed” en dyrbar gåfva till Vartons restaurerade
kyrka, bestående af en marmordopfunt, ett ypperligt konstverk af
norrmannen C. Borch. Det föreställer en vinstock, som uppbär
skålen, på hvars botten dufvan sväfvar. Den skulle ”för kommande
slägten vara ett minne af Grundtvigs verksamhet i den lilla
hospi-talskyrkan och en tacksägelse från hans fria menighet till denna
kyrka för det ”Husly”, den nu i så många år unnat dess
medlemmar.” Denna minnesgärd skulle man kunna anse som ett mera
gemensamt uttryck af hela danska församlingens förbindelse till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
