Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Större uppsatser - Om Sverges tonkonst samt om nationell musik i allmänhet. Af W. Bauck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tfll Italien, så hände icke hvad som bort hända, nemligen att dezl
olärda men melodiska naturmusiken sammansmälte med den lärda,
men omelodiska; tvärtom uppdrogs en skarp gränslinie mellan
båda elementerna, hvars representanter betraktade hvarandra med
sneda; blickar. Omsidq^ fick dén lärda kärfheten ett så afgjordt
öfvertag, att man ej blott för all naturmusik, utan med det*
samma ock för all naturlig melodi, hvarje natursant uttryck knapt
såg någon utväg till räddning. 1 detta ögonblick, då kyrkans
fäder, upptända af en i sig sjelf rättvis harm, redan hade lyftat
armen för att ur kyrkan utdrifva allt hvad figuralmusik hette — då
var det, som Palestrina uppstod och genom att anvisa hvarje sak
dess rätta plats, dess rätta användande och dess rätta gräns,
räddade så väl den vetenskapliga musiken som naturtonerna samt
lade grunden till bådas harmoniska sammansmältande, hvars
fulländning visserligen ännu var en kommande tid förbehållen. Ty de
kyrkliga tonformerna kunde ej bereda den fria konsten ett fält,
neg mångsidigt för utvecklingen af allt det rika, som ännu låg
slumrande i sin knopp. Detta var det musikaliska dramat,
operan, förbehållet, som i början af 16Q0:talet försökte sina första
osäkra steg. De entoniga reckativerna, de stela körerna, det
magra ackompanjemanget började efterhand vinna frihet, behag,
utbildade former; och under loppet af 1600- och 1700-talen
uppblomstrade i Italien ur dessa otympliga försök den herrliga värt,
som redan i senare hälften af förra seklet sträckte sina praktfulla
grenar öfver hela den bildade vertden, och ännu i sitt nuvarande
förfall bevarar sin makt. Dén nationella andan uti Italiens musik
hade hållit jemna steg med dess konstmessiga utbildning och
bevarar sina drag ännu i dess sjunkna tillstånd. Hvad denna musik
än förlorat, dess nationella anda står qvar; och om man numera
med ringa aktning nämner italiensk musik, så existerar likväl en
Bådan, som äT sig sjelf och ej något annat. Den kan förgås af
fattigdom, men mottager aldrig lån eller gåfvor.
Ej-italienska sångare, äfven de utmärktare, bemöda sig
fåfängt att återgifva Italiens musikprodukter med den egna färg,
Bom till och med denna nations medelmåttigare sångare förstå att
åstadkomma. Den magra och tomma kompositionen uti Italiens
nyare produkter fordra en viss öfverdriffc i uttrycket, för att
Öfver-skyla bristerna och gifva dem en liflig glans; men denna konst
att chargera i rättan tid, på rätta sättet och i lagom grad, är en
hemlighet, som är italienaren uteslutande förbehållen. Han har
redan i vaggan hört dessa toner, och deras egna utförande har hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
